I natt vaknade jag av att det pep någon stans. Jag antog att det var någons väckarklocka och väntade på att någon skulle stänga av eller snooza. Ingenting hände och jag blev mer och mer vaken. Jag vred på huvudet och tittade på klockradion. 01:54! Aj, aj, något är fel.
Jag gick upp i mörkret och gick efter ljudet. Ljudet ledde mig in i Martins rum och fram till hans bokhylla full med leksaker. Jag fattade fortfarande inte vad jag letade efter, men famlade runt efter något som pep. Till slut fick jag tag i det och insåg vad det var. Det är Martins veckarklocka som inte är något vidare på att hålla tiden och därför inte används.
Jag stängde av den pipande klockan och lyssnade. Nej, inte ett ljud. Fortfarande sov de övriga fyra familjemedlemmarna trots att det knappast varit någon litet diskret pipande. Det hade pipt högt och länge. Undra om det är någon ide att vi har brandvarnare uppsatta?
Andra bloggar om: väckarklockor, familjeliv
Irriterad och klarvaken gick jag och la mig igen, men det tog ett tag att somna om. När jag pratade om detta i morse så var det naturligtvis ingen som hade märkt något. Och dom gnäller på att jag hör dåligt...
torsdag 15 januari 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar