söndag 26 mars 2017

Utenatt vid Svensksundsviken

Förra året sov vi ute minst en natt varje månad, för att vi hade det som nyårslöfte. I år har vi inte bestämt något sådant trots att många frågat om vi inte kommer fortsätta. Men nu efter tre månader sedan förra utenatten så var suget tillbaka. Suget efter en natt i det fria, med stillheten och lugnet runt vindskyddet medan vi sover gott i varma underställ och sovsäckar.

På lördagseftermiddagen packade vi ihop det (mesta) som vi behövde och gav oss iväg till Norrköping. På väg till vindskyddet skulle vi logga en speciell geocache inne i Norrköping. Cachen hittade vi inte, men i parkeringsautomaten hittade vi ett kvarglömt betalkort. Eftersom namnet på kortet var ovanligt så var det inga problem att hitta telefonnummer till ägaren. Tyvärr svarade inte ägaren så vi beslutade att ta med kortet efter att ha SMS:at ägaren och talat om vad som hänt.

Sedan åkte vi ut till Svensksundsviken, ett naturområde vid södra kanten av Bråviken. Här har vi varit förut men aldrig vid vindskyddet. Nu hade vi läst på nätet att det skulle finnas ett vindskydd så vi tog sikte på det. Lagom när vi ska lämna bilen så ringer ägaren till betalkortet. Vi kom överens om att ses dagen efter för att återlämna det glömda kortet.

 På väg till vindskyddet loggade vi de cacher som vi gick förbi. Just den här var inte så kamouflerad.
Det var ett mycket fint vindskydd vid en fin plats. På kvällen var det mörkt men på morgonen fick vi se utsikten över Bråviken.
Hur var det då med packningen? Jo, vi hade ju packat det mesta. Det gick bra ända tills frukostgröten var färdig. Då kom jag på att jag glömt packa äppelmoset. Det gör ju inte så mycket tänkte jag, samtidigt som jag inser att jag missat att packa mjölken också. Det blev alltså gröt utan sylt och utan mjölk. Funkar, men ingen favorit!

Efter att ha lämnat tillbaka batalkortet till sin rätta, mycket tacksamma, ägare så åkte vi vidare till söndagens händelse som var scouternas distriktsstämma. Det blev alltså inget långt besök i naturen, men det ger ändå ny energi och avkoppling. Kändes bra att kliva in på distriktsstämman direkt från utenatten (efter ett klädbyte).

tisdag 14 mars 2017

Varde ljus

För snart fyra år sedan renoverade vi köket. Det återstod bara en sak och det var en taklampa som allmänbelysning. Vi gjorde något ryck i början och tog hem en lampa. Den passade inte så vi lämnade tillbaka den och sedan körde vi fast. Taklampan har helt enkelt inte prioriterats.

För ett par veckor sedan hittade jag den perfekta skohyllan till hallen, samtidigt som den gamla ramlade sönder när vi flyttade den. Det blev en hastig shoppingrunda till IKEA för att göra den stora investeringen av en skohylla och en skärbräda.
När vi ändå var på IKEA så beslöt vi att titta på kökslampa också. Ganska snabbt insåg vi att den som skulle passa bäst var den som vi råkade ha ett exemplar av liggande i källaren. Jag köpte två sånna för flera år sedan. Tanken var att ha dubbla i vardagsrummet, men det är bara en som har kommit upp.

Så idag hände det plötsligt att Mannen fick ett ryck och satte upp den där lampan också. Det tog max 10 minuter. Så i flera år har lampan legat i sin kartong i källaren och det tog 10 minuter att sätta upp den. Hur svårt ska det va?

Nu är det ljust i köket. Nästan som ett nytt kök för i helgen som gick putsade jag fönstren och satte upp ny-gamla gardiner också. Härligt!

fredag 10 mars 2017

Toscakaka

Min farmor gjorde världens godaste kåldolmar, toscakaka och kringlor. Idag var det min tur att bjuda på fredagsfika. Då kom jag att tänka på farmors toscakaka och kände att det har ingen bjudit på någon gång.

Jag bakade två stycken igår. Vi blev inte så många som fikade så det gick bara åt en. Det var det ingen som var ledsen över när jag kom hem med en hel kaka. Då fick vi toscakaka till kvällsfikat också.

Toscakakan var lättbakad och god så det kommer det att bli fler gånger.

måndag 6 mars 2017

Stickning på gång

Idag blir det stickning...

Ett par tunna strumpor är på gång, men möjligen fattas det en bit fortfarande. De sitter bra och jag känner mig nöjd så det är bara att fortsätta med några varv då och då så blir de färdiga så småningom. De förra strumporna jag stickade mig använder jag jättemycket så jag ser fram emot att få ett par till.
Dessutom jobbar jag på denna kofta i gles mosstickning i entrådigt ullgarn. Det är svårt att fånga färger på foton, särkilt detta tunnstickade. Det blå skiftar mellan mörk marinblå och lite ljusare marinblå. Det såg jag inte när jag köpte garnet men blir en trevlig effekt på koftan.
Än så länge känns det som att koftan kan bli bra. Det ska ju till en kant fram och runt halsen så småningom. Just nu stickar jag på ärmarna. Jag gör båda på en gång och har kommit drygt 15 cm, så det är på god väg. Jag måste sticka på nu för nästa projekt ligger redan och väntar...
I lördags köpte jag detta garnet. Blått igen! Man kan ana vilken färgskala jag gillar. Detta är ett ganska tunt garn i bomull, viskos och lin. Det ska bli en långärmad randig tröja med raglanärm som stickas uppifrån och ner. Ska bli roligt att prova att sticka allt i ett stycke uppifrån. Det har jag aldrig gjort förut. Jag ska bara avsluta den blå koftan först. 

lördag 4 mars 2017

Är det så här att klara ett maraton?

Nu ska jag beskriva känslan och tankarna som jag har haft de senaste två veckorna om mina senaste tre år på jobbet.
Tänk dig att någon lockar dig att anmäla dig till ett maraton och erbjuder rimliga förutsättningar. Du är naturligtvis inte så svårövertalad för det här låter ju möjligt och spännande. Du hoppar på det och börjar sikta på målgång i maratonet om några år. (Jag hoppar på detta jobbprojektet för tre år sedan.) När du väl anmält dig till maratonet och ska börja träna så inser du att motionsspåret inte är färdigt, gymmet är bara påbörjat och PT:n finns inte. Du kämpar på ändå och tränar så gott det går. En del dagar går det bra, men många dagar får du kämpa utan synlig framgång. Det kommer sjukdomar och skador som gör att du får backa och göra omtag.

På grund av allt strul flyttas maratonet fram ett år till. (Deadline flyttas.) Kämpandet går vidare. Till slut gör du ett rejält omtag och får ordning på en hel del av förutsättningarna. Du tar tag i träningen och tränar mer målinriktat. (Omstrukturering av konstruktionen som underlättar färdigställandet. För drygt ett år sedan.) Nu går det äntligen sakta framåt och bättre och bättre. Fortfarande kämpigt men ändå kan du avlägset känna att maratonet är möjligt.
Till slut går starten på maratonloppet. (Under senhösten gick det att göra en trovärdig plan på alla delsteg som var kvar.) Nu är det bara att kämpa på och bocka av kilometer efter kilometer (Delmål efter delmål.) Vid några vätskekontroller finns inte funktionärerna på plats så du får vänta på servicen innan du kan springa vidare. (Försenade yttre beroenden.) Några gånger är det dåligt snitslat så du får fråga dig fram för att hitta.

Till slut är du inne på upploppet på stadion. Du ser målet och kämpar dig framåt steg för steg mot mållinjen. (De två senaste veckornas jobb, med några extra övertidstimmar.) För varje steg ser du målsnöret komma närmare. Det krävs fortfarande mycket krafter för att du ska ta dig framåt, men glädjen kommer mer och mer över att du faktiskt fixade det. Du lyckades efter alla år av kämpande ta dig till upploppet på det där maratonloppet. (Senaste veckans jobb.)


Så når du ända fram till mållinjen. Du har fixat all träning och varenda meter av loppet och plötsligt börjar alla motgångar kännas som att de var värda att kämpa med för att få stå här vid mållinjen. Vilken lättnad att känna att det faktiskt var möjligt att ta sig hit. (I fredags när allt summerades och skickades på den slutliga granskningen.)

Hur det känns att korsa mållinjen vet jag inte än, det händer på fredag då mitt jobb i detta projektet avslutas efter tre kämpiga år. Känslan när jag gick hem från jobbet i fredags var ändå obeskrivlig. Man kanske skulle springa maraton i alla fall? Det där sista var ett skämt!!

torsdag 2 mars 2017

Tisdagar efter jobbet

Efter jul började jag gå på stickcafé på tisdagar efter jobbet. Kul och mysigt med en stunds stickande och småpratande. För några veckor sedan pratade jag med en kompis som går på gympa i skolan hemmavid. Eftersom det varit dåligt med träningen ett tag och jag börjar sakna det så hängde jag med för att testa. Tyvärr var det också tisdagar så nu får det nog bli träning istället för stickcafé.

Jag har varit på träningen två gånger. Första gången var ledaren sjuk så en annan hoppade in i sista minuten. Det blev både kortare och lugnare pass än normalt. I tisdags var tränaren tillbaka och körde ordentligt med oss. Idag har jag så ont i benen att det är en kamp varje gång jag ska sätta mig ner eller gå ner för en trapp. Är det verkligen nyttigt att träna?