fredag 27 maj 2016

Vår sportiga familj

Sportig familj, vilka är det jag pratar om? Vi är knappast den sportiga familjen, men den här veckan har vi gjort våra försök.

På mitt jobb arrangeras det en tipstävling inför fotbolls-EM. Jag brukar inte bry mig eftersom jag inte bryr mig ett dugg om fotboll. I onsdags när Cissi var hemma så råkade vi prata om det och tyckte att det kude vara roligt att vara med. Vi började med att googla vad som var ett rimligt fotbollsresultat, sedan körde vi igång. Varje match under hela EM ska gissas. Jag antar att det behöver ske ett mirakel om vi ska vinna, men vi hade i alla fall en trevlig kväll och det är nästan så att jag ser fram emot fotbolls-EM.

Igår blev det ännu sportigare. Då var det blodomloppet (löptävling med ca 13500 deltagare). Jag hade sagt ifrån eftersom jag har tillräckligt mycket den här veckan med förberedelserna inför helgens stora läger. Övriga familjen sprang, inklusive barnen som väl aldrig brukar springa. Martin och Henrik sprang 5 km efter att ha tränat en gång. Cissi som tränat mer sprang en mil ihop med pojkvän och pappa. Jag blir så imponerad av de allihopa!

fredag 20 maj 2016

Uteträning

Igår var det uteträning igen. Så himla trevligt och bra. Lagom halvjobbigt men med den gladaste och duktigaste ledaren man kan hitta.
I går började vi med att värma upp genom att springa 2,5 km i spåret i lugnt tempo. Lite längre uppvärming än tidigare gånger. Sedan var det intervaller med fartökningar. Slutligen avslutade vi med smidighet- och styrketräning.
Ledaren är även yogaledare så hon kan hitta på en del kluriga smidighetsövningar som även tränar styrkan. I går när vi höll på och trasslade in våra armar och ben så var det en av grabbarna som sa något i stil med "jag håller på att reda ut vad som är fram och bak och ben och armar".  Trevlig stämning hela tiden för alla har roligt, vilket är det viktigaste för då vill man göra det igen. Jag skulle vilja ha sånna här pass flera gånger i veckan.

Avslutningsvis efter att ha kört några bra styrkeövningar för rygg och rumpa så fick vi uppmaningen: "Om du inte har träningsvärk imorgon så maila mig" av ledaren.
Jag behöver inte maila henne!

måndag 16 maj 2016

Myggor, myggor, myggor

Förra måndagen åkte jag ner till vår scoutgård för att lämna ett par saker. Jag fastnade och stod och pratade med några andra ledare en stund, kanske en ganska lång stund. Den dagen var det varmt och skönt så jag hade kortbyxor och t-shirt. Det visade sig vara ett misstag.

Jag matade tydligen hela traktens myggor! Efter några dagar när jag försökte räkna myggbetten så slutade jag när jag räknat till över 30 per ben. Då hade jag inte ens kommit till armarna.

Elaka myggor verkar det ha varit också. Nu en vecka senare så kliar myggbetten fortfarande, även om det har avtagit lite. Kan vi bestämma att jag har fått min dos av myggbett för den här sommaren nu?

söndag 15 maj 2016

Omväxlande temperaturer

Förra helgen gick jag i kortbyxor. Det var premiär för i år. Då konstaterade vi att värmen kommit väldigt fort.
Denna helgen har jag haft ullunderstället på mig båda dagarna. Och det har verkligen behövts för idag frös jag ändå. Det är snabba väderomslag.
Idag var vi på invigning av en ny geologiutställning vid Viggeby naturreservat ett par mil söder om Linköping. Det var två duktiga personer som pratade och berättade om jordens inre, berggrunden, Sveriges olika bergarter och mest om Östergötlands bergarter. I Östergötland kan man hitta nästan alla Sveriges olika bergarter så det är ett bra område att vara geolog i. Guidningen avslutades med att kommunen bjöd på fika.
Efter att ha stått nästan stilla i nästan två timmar så frös jag så att jag skakade. Jag trodde inte att det var så kallt idag, men det blir kallt av att stå stilla. Vi gick en liten runda och loggade några geocacher innan vi åkte hem. Då fick jag åtminstone upp värmen så att jag inte skakade, men det tog ytterligare någon timme hemma innan jag kände mig riktigt varm.

lördag 14 maj 2016

Bloggpaus

Som observanta läsare noterat så har jag inte bloggat på länge. Ju längre tiden går, ju svårare är det att komma igång igen. Då sätter jag så hög press på mig själv att skriva ett riktigt bra och intressant inlägg.

Anledningen att jag kom av mig med bloggandet är faktiskt den försvunna studenten i Linköping. Till att börja med kändes det nära bara för att det var precis där jag har tillbringat en massa tid och där jag cyklar förbi varje dag till och från jobbet och eftersom både Henrik och Cissi studerar där. Sedan fick jag veta att han var klasskompis med Henrik. Då kom det hela ännu närmare. Det kändes som att det kunde hänt vem som. Det kunde varit min son som var borta. Så hemskt att inte veta var han tagit vägen. Jag har tyckt att det varit väldigt jobbigt, även om jag aldrig träffat killen. När det snurrat i huvudet så har det varit svårt att samla tankarna för att skriva om annat.

För er som inte är lika insatta i vad som hänt kan jag dra en kort version. Efter en studentfest på univesitetsområdet saknades en 22-årig kille utan ett spår eller ett enda vittne. Det är nu drygt 1,5 vecka sedan. Missing people har arrangerat skallgångskedjor där massor med folk har letat efter minsta spår, men inte hittat någonting. Slutligen i fredags fann man killen i en damm på golfbanan precis bredvid universitetet. Det hela är fortfarande en väldigt sorglig historia, oavsett exakt vad som hänt, men det är i alla fall bättre att ha hittat honom än att stå ut med ovissheten. Hoppas att de också kan komma fram till hur det hela gått till.


Bloggpausen har också satt igång de vanliga frågorna. Varför bloggar jag? För vem bloggar jag? Vad vill jag skriva om? Det kan man ju undra, men det är ändå kul att skriva och kul att gå tillbaka och läsa gamla inlägg. Det vore inte lika roligt att skriva bara för mig själv, även om jag då skulle kunna skriva om ALLT på ett annat sätt.

Det märks att många slutat blogga och övergått helt till facebook och instagram, men det är inte samma sak med de korta meningarna. Jag fortsätter ett tag till så får vi se hur och när det slutar.

onsdag 4 maj 2016

Vårbruk

Nu börjar värmen komma så då är det dags att peta ner potatisen. Jag kommer inte att odla en massa saker i trädgården i år, men det blir i alla fall ett potatisland. Sättpotatisen har legat och förgrott i tvättstugan och jag har grävt upp landet. Jag har rensat bort en massa ogräs på en stor plätt.
Idag var det dags att få ner potatisen i jorden. På plätten som jag rensat fick det plats tre rader, men när jag stoppat ner potatis i de tre raderna hade jag fortfarande några stycken kvar. Det blev till att rensa en liten bit till för att få ner de sista potatisarna.

Nu är det bara att vänta på att det går att skörda god hemodlad potatis.
Under tiden kan vi äta rabarer för den växer så att det knakar just nu.

måndag 2 maj 2016

Integration

Just nu ligger ju hela mitt engagemang (förutom det som går åt till familjen) hos scouterna. Att få till en bra och givande verksamhet för en massa barn och ungdomar. Den dagen jag släpper scouterna så skulle jag vilja jobba med att välkomna flyktingar. Det funderar jag på då och då. Nu har jag sett programmet "Känn dig som hemma" om organisationen "Hej främling" som jobbar på ett flyktingboende i Östersund. Se det på SVTplay
"Hej främling" lägger ner ett otroligt jobb på att få de nyanlända att känna sig välkomna och trygga. Det handlar om allt från att dela ut en kram, till att lära någon cykla, anordna löpargrupper, musikgrupper och utflykter. De ordnar också med saker som behövs så som löparskor, cyklar eller annat. Allt sköts helt idéellt och med skänkta saker. 

Sveriges styrande pratar om integration och det är ju det som är nykeln för att få flyktingmottagandet att fungera. Då är det ju sånna här eldsjälar som behöver stöttas och få hjälp. Det måste ju finnas pengar att stötta dem med. Det är en investering för framtiden, för att få trygga människor som lär sig språket, lär sig om svenska samhället, svenska föreningslivet, svenska naturen och så vidare. Dessutom är det lika mycket en investering för att motverka främlingsfientligheten hos oss svenskar. Det går inte att avfärda och tycka illa om människor som man känner som vän.