Som observanta läsare noterat så har jag inte bloggat på länge. Ju längre tiden går, ju svårare är det att komma igång igen. Då sätter jag så hög press på mig själv att skriva ett riktigt bra och intressant inlägg.
Anledningen att jag kom av mig med bloggandet är faktiskt den försvunna studenten i Linköping. Till att börja med kändes det nära bara för att det var precis där jag har tillbringat en massa tid och där jag cyklar förbi varje dag till och från jobbet och eftersom både Henrik och Cissi studerar där. Sedan fick jag veta att han var klasskompis med Henrik. Då kom det hela ännu närmare. Det kändes som att det kunde hänt vem som. Det kunde varit min son som var borta. Så hemskt att inte veta var han tagit vägen. Jag har tyckt att det varit väldigt jobbigt, även om jag aldrig träffat killen. När det snurrat i huvudet så har det varit svårt att samla tankarna för att skriva om annat.
För er som inte är lika insatta i vad som hänt kan jag dra en kort version. Efter en studentfest på univesitetsområdet saknades en 22-årig kille utan ett spår eller ett enda vittne. Det är nu drygt 1,5 vecka sedan. Missing people har arrangerat skallgångskedjor där massor med folk har letat efter minsta spår, men inte hittat någonting. Slutligen i fredags fann man killen i en damm på golfbanan precis bredvid universitetet. Det hela är fortfarande en väldigt sorglig historia, oavsett exakt vad som hänt, men det är i alla fall bättre att ha hittat honom än att stå ut med ovissheten. Hoppas att de också kan komma fram till hur det hela gått till.
Bloggpausen har också satt igång de vanliga frågorna. Varför bloggar jag? För vem bloggar jag? Vad vill jag skriva om? Det kan man ju undra, men det är ändå kul att skriva och kul att gå tillbaka och läsa gamla inlägg. Det vore inte lika roligt att skriva bara för mig själv, även om jag då skulle kunna skriva om ALLT på ett annat sätt.
Det märks att många slutat blogga och övergått helt till facebook och instagram, men det är inte samma sak med de korta meningarna. Jag fortsätter ett tag till så får vi se hur och när det slutar.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Nu hoppas jag ju verkligen att du fortsätter med din blogg, alltid lika trevligt att gå in här! Verkligen fruktansvärt det som hänt studenten, Linköping är ju inte så långt från Vadstena och när man själv har barn och student i den åldern så kryper det inpå en på något sätt. Så sorgligt.
Tack för kommentaren och gillandet :)
Jag ska försöka fortsätta att blogga och det blir ännu roligare när jag får lite feedback.
Skicka en kommentar