fredag 31 oktober 2014

Återbesök vid Nimis

Idag gjorde vi åter ett besök vid mitt favoritkonstverk. Det finns inte utmärkt på någon turistkarta. Det finns ingen skyltning dit, men ändå är det alltid folk där.
På vägen dit kör man på en slingrig väg upp genom bokskog. Sedan går man någon kilometer genom bokskog. Bokskog är otroligt vackert och magiskt. Det var lika vackert nu i höstfärger som det är på våren i de ljusgröna färgerna.
Det var lite småsvårt att gå den sista branta biten ner. Det var löv och stenar så man fick se upp var man satte fötterna. Idag var det ändå torrt så det var inte halt. Till sist var vi ändå framme och klättreingen i den enorma klätterställningen byggd av drivved kunde börja. Jag pratar om Lars Wilks bygge Nimis. 
Här finns det gångar och torn som alla klättrar omkring i. Tornen är väldigt stadiga och det är mycket sällan man hittar pinnar som man inte kan lita på. Det känns väldigt säkert att klättra omkring även om det ser ut som en skräphög med pinnar.
Tornen är vackra att se på, men lite svåra att fotogarafera. Det är verkligen ett häftigt och annorlunda konstverk.
Det är ganska jobbigt att klättra runt och upp och ner. Ibland satte jag mig på en avsats och bara tittade, eller fotade.
Där uppe står Mannen och någonstans inne bland pinnarna klättrar Martin omkring. Detta var vårt tredje besök vid Nimis. Första gången satt Martin i bärsele. Andra gången var på höstlovet för fyra år sedan. Denna gången önskade han själv att vi skulle åka hit.
Efter en lång stunds klättrande och sedan promenaden tillbaka uppför den långa branta sluttningen så var det skönt att sträcka ut sig. Notera pinnen som han håller i handen. Martin är som en hund. Varje gång han kommer ut i skogen så får han tag i en pinne som han går och bär på. När han var mindre skulle alla pinnar följa med hem också. Numera lämnar han pinnarna i skogen när vi åker hem.

onsdag 29 oktober 2014

Ovanliga djur och växter

Vår scoutkår har sin stuga precis i kanten på ett naturreservat Kärna mosse. Det är kul att ha ett intressant naturområde som granne. Det förpliktigar också till en viss aktsamhet. Å andra sidan är det bra att kunna lära barnen och ungdomarna att det är härligt att vara ute i naturen, men att man har ett visst ansvar när man vistas i ömtålig natur.

För alla naturreservat ska det finnas en skötselplan som revideras då och då. Nu är det dags att revidera skötselplanen för Kärna Mosse. Eftersom scoutkåren är "grannar" så är vi med som remissinstans. Intressant! Jag ska läsa hela skötselplanen och begrunda.

Än så länge har jag bara bläddrat lite grann bland de 40 sidorna med text och bilder. Jag fastnade för en tabell med sällsynta arter som lever i området. Jag är ju inte biolog och bara medelmåttig på naturkunskap så jag roades en lång stund av alla tokiga artnamn. Har du till exemepl sett molusken Smalgrynsnäcka? Eller den Sågtandade mycelbaggen? Du känner väl till Käppkrokmossa? Eller  varför inte smaka en Odörspindling?

Jag får associationer till Okända djur

tisdag 28 oktober 2014

Ny energi med nya utmaningar på jobbet

Denna veckan börjar jag på två nya uppdrag på jobbet. Samma avdelning, nya närmaste kollegor och två nya roller. Det var inte meningen att båda sakerna skulle hända på en gång. Det bara råkade bli så. Det blir mycket på en gång så det är mycket nytt som jag ska lära mig de närmaste månaderna.

Det intressanta är hur mycket energi det ändå ger att tagga igång på något nytt från att den senaste månaden har stått och stampat med saker som inte kommer framåt. Vissa dagar har det nästan känts som att sitta och rulla tummarna är mer effektivt än jobbet jag försöker göra. Det finns ingenting så stressande som att veta att det finns en massa som borde göras, men det går inte att komma framåt.

På sätt och vis börjar vissa saker lossna nu så det känns lite vemodigt att "överge" teamet jag jobbat i just nu, men för mitt eget bästa så känns det jättespännande.

söndag 26 oktober 2014

Hundvakt

I helgen har vi varit hundvakter. Det är vänners hund som vi passat en gång tidigare. Jag tror att det är en blandras, men med mycket schäfer i. Det är i alla fall en rejält stor hund. Men som Bamse säger; om man är stor och stark så måste man vara snäll. Det här är världens snällaste hund.
I går fick hon följa med oss ut på en rejäl cacherunda i skogen. Första biten var hon helt tokig och rusade hit och dit och rullade sig i mossan. Med tiden lugnade hon ner sig och efter tre till fyra timmars promenad över stock och sten så var hon väldigt lugn.

Senare på kvällen när vi gjorde oss i ordning för läggdags så var hon förstås med och tittade på vad som hände. När jag kommer ut från badrummet och in i sovrummet då har hon lagt sig ordentligt till rätta i min säng. Hon fyllde gott och väl upp halva sängen. När jag kom in i sovrummet tittade hon på mig och lade lugnt ner huvudet också. Hon såg så nöjd ut!
Jag fixade något med mobilen innan jag skulle lägga den på laddning. Svisch så var hon uppe och stod och tittade på väggen. Jag hade visst råkat göra en solkatt med mobilen. Den måste man ju fånga, om man är hund.

Idag fick vi besök av två treåringar. Då fick hon vara instängd en liten stund för att hon inte skulle springa omkull de små. Efter en stund fick hon vara med. Hon låg och höll koll på de små och alla bilarna som de körde runt med. Det fungerade bra det också.

Nu i kväll blev hon hämtad av sin matte och lillmatte. Hon blev förstås jätteglad när de kom, men var inte helt övertygad om att hon tänkte lämna oss. Hon kommer säkert tillbaka en annan gång.



lördag 25 oktober 2014

Bra fredagskväll

I går kväll hade vi gäster. Efter en tuff vecka så smet vi båda lite tidigt från jobbet för att få en liten paus och för att hinna fixa maten. Lättlagad mat men ändå tar det ju lite tid att fixa.

Det var riktigt mysigt att laga mat. Martin passade på att träna på sin gitarrläxa så vi fick bra gitarrspel till matlagningen. Cissi var dessutom med en stund i köket så att vi hann prata. Lite vardagsmys!
Det blev en trevlig kväll med god mat. Särskilt efterrätten kan jag rekommendera. Vi åt vit chokladmousse med hallonsås. Underbart gott!

måndag 20 oktober 2014

Nyhetskrock

Jag vet sedan tidigare att nyhetsvärdet på nyheter går över väldigt fort och att bara en nyhet i taget kan existera. Just nu känns det tydligare än vanligt. Ebola var en jättenyhet och blev bara större och större med mer och mer spridning. Då dyker det upp ryssar (förlåt, okända företeelser) i den svenska skärgården. Plötsligt är inte ebola en nyhet längre!

Jag är ärligt talat mer orolig för ebolans spridning än för vad som simmar i den svenska skärgården, även om det också är lite obehagligt. Kan vi verkligen inte bevaka och ta in två stora nyheter på en gång?

söndag 19 oktober 2014

Skönt när en massa knutar reder upp sig

Jag är van vid att ha mycket omkring mig och det är vanligen inga större problem. Det som är jobbigt är när det dyker upp saker som jag inte riktigt har koll på, saker som jag inte riktigt vet hur jag ska lösa, saker där jag blir osäker på om min lösning är bra, eller saker som känns lite otäcka att ta tag i.

Det har cirkulerat en del sådant halvjobbigt de senaste veckorna. Nu har det ena efter det andra fallit på plats. Allt är inte avslutat men jag känner ändå att jag har koll och då känns det bra.

Det som inte riktigt har ordnat sig än är den där att-göra-listan som jag skrev förra helgen. Under veckan har jag bara skrivit dit nya saker och inte strukit en enda sak. Det går alltså åt fel håll, eller egentligen går det åt rätt håll för jag får koll på vad som behöver göras. Listan är gemensam för hela familjen (som nog ska läsas som Mannen och jag), så vi får också en samsyn på vad som behöver göras. Idag tog vi tag i några punkter, men det var bara en som blev helt färdig. Sakta, sakta framåt!

lördag 18 oktober 2014

Scouthajk med mys och umgänge

Nu i helgen var det dags för scouthajk. Med alla glada och mysiga minnen från i somras så bjöd vi in de två scoutkårerna som vi bodde och levde ihop med under en vecka i somras. Vi bjöd in de som är i ungefär samma ålder som gruppen där jag är ledare. Gruppen jag är ledare för är ungdomar som är 13-14 år. Med scouterna från vår kår, några lite yngre och några lite äldre, kunde vi bli totalt 25-30 personer. Många hade tydligen annat så det slutade med nio scouter, sex från vår kår och tre från en annan kår. Jag kände mig lite missig inför helgen eftersom uppslutningen inte var större.
Syftet med hajken var att mysa trots höstmörker och kyla, att umgås över gränserna och att ha trevligt! Vi började direkt efter jobbet med att sätta upp tältet för att hinna med innan mörkret kom. När tältet var uppsatt och mörkret föll så hjälptes vi åt att skära grönsaker och göra upp eld. På en muurikka stektes köttfärsen till tacos. Tacos går alltid hem på en fredagskväll, särskilt ute!

När vi var mätta och hade hunnit prata en stund så samlades vi i tältet så att alla fick göra sin egen fleecemössa. Det är roligt att få med sig ett minne från hajken. Med de varma mössorna på huvudet njöt vi sedan av ett mysigt lägerbål. Det var tre lite äldre scouter som besökte oss och hade förberett sånger. En av scouterna hade med gitarr. Vi sjöng en hel del gemensamt, men det blev också några soloframträdanden. Det hela avslutades med varm choklad och grillade marschmallows.
De nio scouterna sov i tält och vi ledare sov i vindskydd bredvid. Några ledare åkte hem för att sova. Jag hade laddat med dubbla liggunderlag, dubbla sovsäckar och dubbla ullunderställ för jag ville inte frysa. Jag har frusit så många höstnätter, men inte denna. Denna gången blev det för varmt så jag fick skala av ett lager kläder. Jag låg vaken många timmar, men jag frös i alla fall inte. Det var en fin natt som inte blev allt för kall och det var helt vindstilla och inget regn.
Tidigare under hösten har våra scouter surrat ihop ett bord med sittpinnar runt. Det passade bra att använda nu. Vi hade hajken precis utanför vår scoutgård, med promenadavstånd hem för många av scouterna. Man behöver inte åka långt för att komma ut på äventyr.

Under lördagsförmiddagen visade vi besökarna vårt fina naturreservat som ligger precis bakom scoutgården. Kul att få visa upp och berätta om sitt närområde. Slutligen avslutades hajken med korvgrillning så att vi åkte hem med riktigt mycket röklukt.

Nu i efterhand är jag jättenöjd så som hajken blev. Allt flöt på bra. Våra sex pojkscouter och de tre besökande flickscouterna fann snabbt varandra. Några hade ju träffats i somras, men inte alla. Det blev väldigt mysigt när vi inte var fler. Alla scouter fick till exempel plats i samma tält och det är ju mysigt.

Det är roligt att få kontakter utanför den egna kåren. Nu har vi planer på att ses igen för vi vill fortsätta att umgås över kårgränserna. Det är viktigt för scouterna i tonåren och det är roligt även för oss ledare. I våras var jag på ett möte där vi diskuterade hur man gör för att behålla scouterna genom tonåren. Det viktigaste rådet var att få iväg dem för att träffa andra scouter. Det räcker inte med äventyr med samma vänner hela tiden. Scouterna måste få komma iväg och uppleva att scouting kan vara så mycket mer än att surra ett bord på den egna gården.

Vid slutsummeringen var alla överens om att höjdpunkterna med hajken var att träffa vänner utanför kåren och det mysiga lägerbålet.

onsdag 15 oktober 2014

Löpning med tillbehör

Att springa är avkopplande och skönt för hjärnan. Idag tog jag en tur på lunchen för att komma ifrån ett tag, få motion, vila hjärnan och få dagsljus. Men ni ska veta att det är inte lätt att ut och springa. Det kräver en hel arsenal av prylar. Idag ville jag dessutom logga en geocache på vägen så det krävde lite extra prylar.

Jag började med att sätta på mig mp3-spelaren för att kunna lyssna på musik från någon reklamradio. Det går lite lättare att springa med underhållning i öronen.

Sedan stoppade jag nyckeln till klädskåpet och en penna i lilla fickan på löpartightsen. Smidigt att det finns skåp att låsa in värdesaker och kläder i. Eftersom man aldrig vet om det finns penna i geocacherna så är det säkrast att ha en penna med.

I armfodralet stoppade jag telefonen där jag slagit på en app som mäter hur långt och hur länge jag sprungit. Inget måste, men kul med lite statistik och kul att se förbättringar (när de kommer). Det är dessutom peppande att ha dagbok över genomförd träning. När det börjar bli för långt hål så är det dags att träna. Hur fånigt det än låter så fungerar det, i alla fall för mig.

Slutligen ville jag ha en bra GPS för att lätt hitta geocachen. Jag hade alltså med vår stora hand-GPS i handen. Cachen hittades snabbt så GPS:n gjorde det den skulle.

Nu skulle man kunna tycka att många av de här sakerna kan lösas av mobilen. Så är det, men ibland är det enklare med en apparat för varje ändamål. Varje apparat är trots allt bäst på just sin huvuduppgift.

måndag 13 oktober 2014

Att få iväg sonen från datorn

Det är en utmaning att få en 13-åring kille att göra något annat än att sitta framför datorn.  Jag sparkar ut honom till studsmattan då och då, men som en magnet så är han tillbaka vid datorn efter 10-15 minuter.

De senaste dagarna har jag lyckats bra några gånger i alla fall. I lördags satt Martin och en kompis framför datorn igen. Jag frågade om de inte ville med till scoutgården och klippa gräset. Jo då, de hängde med. Det som lockade var naturligtvis att köra åkgräsklippare. En körde och den andra sprang bredvid, sedan bytte dom. Efteråt var båda överens om att det var roligt!
Ett annat lyckat försök var att äntligen ta tag i Martins födelsedagspresent. Det var en byggsats från Teknikmagasinet som heter "14-in-1 Educational Solar Robot Kit". Vi valde en av de 14 robotarna och började bygga. Satsen och bruksanvisningen var verkligen bra gjord med tydliga anvisningar. Det var ändå en del pill och det tog en god stund att få ihop den. Vi har pillat med det under en stund vid tre kvällar. Nu har vi fått ihop den och den fungerar bra, förutom att solcellen inte är så bra. Roboten fungerar om man håller den några centimeter ifrån en stark lampa. Hur ska roboten kunna röra sig då den inte få komma mer än några centimeter från lampan?
Trots att det inte blev en superbra robot så blev det i alla fall tre kvällar med en stunds gemensamt knåpande utan datorn. Lite mystid tillsammans!

I kväll fick Martin sitta vid datorn i fred medan jag tog tag i det där med e-legitimationen igen. Med Telia support på tråden så fungerar det slutligen. Killen på Telia support var hjälpsam och bra, alltid en liten tröst efter allt strul.

söndag 12 oktober 2014

Att planera

Pinsamt att erkänna men jag gillar att titta på lyteskomik-program. jag tittar på Lyxfällan, Biggest Loser, Tidsjakten och annat liknande. Kanske tittar jag för att känna mig duktig "för så där dum är ju inte jag", eller varför tittar vi människor på dessa program egentligen?

Hur som helst så kan man lära sig lite av programmen också. Det senaste är programmet Tidsjaken på SVT. Det är inte lika mycket lyteskomik som många andra program. Det ger också en del handfasta och bra tips. Jag har tagit till mig några och ska testa lite i praktiken.

Jag gillar ju att skriva listor. Nu tänkte jag försöka med att skriva en gemensam lista för familjen för diverse grejer som "borde" göras. Då kan vi gemensamt prioritera och fördela. Förhoppningen är att jag ska kunna gå förbi en stökig tvättstuga och veta att den kommer att tas om hand men vi har prioriterat att måla altanen först, eller vad det nu är. Tanken är att sakerna ska finnas på en lista i stället för att cirkulera runt i huvudet. Tanken är också att det ska vara tydligt vem som gör vad så slipper alla bli stressade över alla saker och slipper reta sig på att den andra inte gör ditt och datt. Tanken är nog god, vi får se om det fungerar i praktiken.

Är familjen och hemmet ett projekt som går att driva på liknande sätt som projekt på jobbet? Jag tror att det finns en massa likheter. Båda kräver struktur, ansvarsfördelning, gemensamma mål och prioriteringar.  Min devis är att "det måste finnas en plan för att man ska kunna frångå den". Har man inte en plan kan man inte heller planera om. Har man en plan som visade sig fel så kan man med utgångspunkt från den planera om utan att det blir kaos. Detta gäller i alla sammanhang, både i jätteprojekt och i små vardagssaker som att äta frukost!

Planen för dagen är att få till en promenad med vänner på eftermiddagen. Vi får se om planen håller!

tisdag 7 oktober 2014

e-legitimation

Om ni undrar vad jag gör nu för tiden i stället för att blogga så kan jag avslöja att jag installerar e-legitimation. I alla fall försöker jag installera e-legitimation. Jag har ägnat två kvällar åt att försöka installera e-legitimation. Roligare skulle man kunna ha!

Kvällen igår slutade med att jag mailade Icabanken och undrade irriterat hur sjutton man ska göra. Varför det inte fungerar ens när det ser ut att ha installerats ok. Idag fick jag svar från Icabanken så jag gav mig på det igen nu i kväll.

Denna kvällen slutade med att jag skickade ett ännu längre brev till Telia support. Det är Telias e-legitimation som jag försöker installera, men via Icabanken.

Det mest irriterande är att det inte är första gången vi i familjen strular med detta. Både Henrik och Cissi har tidigare strulat. Jag har för mig att den ena slutligen fick det att fungera och den andra gav upp och fick lösa sitt ärende på annat sätt.

Ska det vara så svårt?

lördag 4 oktober 2014

Utan mobil

Borttappad cykelkorg och idag ett låst sim-kort. Vad är det här för oflyt?

Idag skulle jag ut på utflykt med sex scouter. Scouterna skulle delta i ett arrangemang som en annan scoutkår ordnade och jag skulle hjälpa till som funktionär vid en av stationerna. Mannen och dottern skulle iväg på annat scoutevenemang. De tog bilen så jag skulle synka med föräldrar för skjutsning av mina scouter och mig. Lite knöligt eftersom det inte går att säga exakt när vi är redo att hämtas ute i skogen. Kort sagt så var jag i stort behov av en mobil för att kunna ringa och för att bli nådd.

På morgonen när jag precis vaknat och tittar på telefonen så undrar den om den ska göra en uppdatering. Det blir bra, tänkte jag, för annars tjatar den säkert om det hela dagen. Efter en lång stund när den laddat ner uppdateringen så vill telefonen ha pin-koden. Jag använder inte pinkoden för att ta mig in i telefonen, alltså använder jag den väldigt sällan. Detta sim-kortet, med just denna sim-koden har jag inte haft så länge. Jag har alltså ingen aning om vad sim-koden är. Det står på en lapp på jobbet! inte förrän på måndag kan jag låsa upp sim-kortet.

Alltså stod jag där redo att åka iväg på en heldagsutflykt med stort behov av att vara nåbar och att kunna nå folk, men utan att kunna använda min mobil. Hur dumt som helst!
Jag norpade sonens mobil och lämnade ut det numret till några personer. Säkert är det fler som försökt ringa mig, men det är jag lyckligt ovetande om. Blev också lite strul när jag ville ringa sonen men fick ringa kompisarna i stället.

Tänk så beroende man är av tekniken numera. Hur klarade man sig när jag var liten?

torsdag 2 oktober 2014

Berättelsen om en cykelkorg

Bak på pakethållaren på cykeln har jag en cykelkorg. Det är väldigt smidigt för jag slänger bara i väskan eller vad jag har med mig. Det ryms mer än man tror i en cykelkorg så jag har ibland transporterat stora saker på cykeln. För några år sedan transporterade jag ett träd i cykelkorgen. Det var en present som skulle med till en fest.

På väg till jobbet har jag väskan i cykelkorgen. I väskan har jag matlåda, plånbok, id-kort för att komma in på jobbet och en del annat bra-att-ha. Idag blev jag något förvånad när jag parkerat cykeln på jobbet och ska ta väskan. Då är cykelkorgen borta. Jag tittade både två och tre gånger innan jag fattade att cykelkorgen verkligen var borta. Tydligen hade jag tappat den i något gupp på vägen, eller (hemska tanke) så hade någon stulit den. Att jag skulle tappat den kändes som det rimligaste alternativet.

En djup suck och så var det bara vända och åka tillbaka samma väg som jag kommit. Jag hade två ställen jag misstänkte att den hoppat av på. Ingen cykelkorg vid första stället. Något nervös cyklade jag de tre kilometrarna tillbaka till det andra stället. Här var det vägbygge så cykelbanan var avstängd. Jag cyklade på gatan och där hade de lagt ut tillfälliga gupp för att bilarna skulle köra sakta.  Här misstänkte jag att korgen hoppat av.

Först såg jag ingenting på gatan. Jag väntade mig en påkörd, knölig cykelkorg. När jag stannade såg jag att det ändå låg något på gatan. Det var min vante som jag haft på mig första biten och sedan lagt i cykelkorgen. Alltså var det här jag tappat korgen, men var var den? Där strax bredvid hade någon snäll människa plockat upp cykelkorgen med väska och allt och hängt den på ett staket. Skönt!

Nu kunde jag lugnt cykla tillbaka till jobbet igen. Cykelvägen till jobbet blev alltså ca 16 km idag i stället för de vanliga 10 km. Skönt ändå att allt kom till rätta.