Återbesök vid Nimis

Idag gjorde vi åter ett besök vid mitt favoritkonstverk. Det finns inte utmärkt på någon turistkarta. Det finns ingen skyltning dit, men ändå är det alltid folk där.

På vägen dit kör man på en slingrig väg upp genom bokskog. Sedan går man någon kilometer genom bokskog. Bokskog är otroligt vackert och magiskt. Det var lika vackert nu i höstfärger som det är på våren i de ljusgröna färgerna.

Det var lite småsvårt att gå den sista branta biten ner. Det var löv och stenar så man fick se upp var man satte fötterna. Idag var det ändå torrt så det var inte halt. Till sist var vi ändå framme och klättreingen i den enorma klätterställningen byggd av drivved kunde börja. Jag pratar om Lars Wilks bygge Nimis. 

Här finns det gångar och torn som alla klättrar omkring i. Tornen är väldigt stadiga och det är mycket sällan man hittar pinnar som man inte kan lita på. Det känns väldigt säkert att klättra omkring även om det ser ut som en skräphög med pinnar.

Tornen är vackra att se på, men lite svåra att fotogarafera. Det är verkligen ett häftigt och annorlunda konstverk.

Det är ganska jobbigt att klättra runt och upp och ner. Ibland satte jag mig på en avsats och bara tittade, eller fotade.

Där uppe står Mannen och någonstans inne bland pinnarna klättrar Martin omkring. Detta var vårt tredje besök vid Nimis. Första gången satt Martin i bärsele. Andra gången var på höstlovet för fyra år sedan. Denna gången önskade han själv att vi skulle åka hit.

Efter en lång stunds klättrande och sedan promenaden tillbaka uppför den långa branta sluttningen så var det skönt att sträcka ut sig. Notera pinnen som han håller i handen. Martin är som en hund. Varje gång han kommer ut i skogen så får han tag i en pinne som han går och bär på. När han var mindre skulle alla pinnar följa med hem också. Numera lämnar han pinnarna i skogen när vi åker hem.