En dag att fira

I morse fick jag ett mail med titeln "En dag att fira" och jag håller med att det är en dag att fira (även om jag höll på att glömma att det var just idag). Idag är det nämligen ett år sedan jag fick besked om att jag skulle bli uppsagd. Mailet var från en av kollegorna som också blev uppsagd.

Kanske kan låta konstigt att fira en uppsägning och vi firade naturligtvis inte för ett år sedan. Nu ett år senare när alla uppsagda fått nya jobb som de är nöjda med så kan det väl vara värt att fira. Jag tänkte fira för att jag är glad att jag fick en knuff (möjligen onödigt hård) till att byta jobb. Jag hade börjat se mig om efter ett nytt jobb, men jag är helt säker på att jag inte hade sökt jobbet som jag har idag om jag inte blivit uppsagd.
När jag skickade in ansökan så var det för att det var ett jobb som någorlunda passade min profil, men jag trodde inte att jag egentligen ville jobba på det företaget. Efter första intervjun hade jag fått en helt annan bild av företaget, jobbet och avdelningen. Jag var eld och lågor och stod och hoppade hemma för jag ville ha jobbet. Sen följde ändå en massa beslutsångest när jag fick ytterligare ett par erbjudanden att ta ställning till, men det är en annan historia.

Nu efter ett halvår på nya jobbet är jag helnöjd med att jobba på en utvecklingsavdelning, i stället för direkt mot slutkunder. Jag är helnöjd med att jobba bland en massa ingenjörer (och en hel del andra), i stället för med ett gäng ekonomer (inget ont om dem, men lika barn leka bäst). Jag är också nöjd med att vara på ett stort företag som ger så mycket input till mig, som inte direkt rör de dagliga arbetsuppgifterna. Jag är också nöjd med att jobba med något HELT annat än vad jag gjorde förut. Jag lär mig så mycket nytt hela tiden och har en massa kvar att lära. Visst är det tillräckligt för att det är värt att fira?