Åldersnoja?

Livet känns rätt bra just nu. Barnen är glada och goa och i en perfekt ålder (som alltid!) och jag känner mig nöjd med det mesta i livet. Efter dagens smäll borde jag egentligen sitta i ett hörn och gråta i stället!

En ny kollega började på jobbet denna vecka. Jag är alltså inte senast anställd längre. Är det nu jag borde kunna det mesta då? Hmm, känns inte så alla dagar.
I alla fall så konstaterade jag och nya kollegan att vi båda är uppvuxna i Motala. Då hamnade vi i läget att se om vi hade ytterligare knutpunkter. Kollegan undrade när jag flyttade från Motala.
- Det var när jag gått ut gymnasiet 1988, svarade jag.
- När jag föddes! Smack! Tack för det, nu känner jag mig lastgammal.

...och inte blev det bättre av att hon började fundera på om jag kände hennes mamma i stället, som bara var tre år äldre än mig. Jag vill inte vara jämnårig med hennes mamma!

Som sagt känner jag mig nöjd med att vara den jag är just nu och vill inte vara 22 igen, men jag ser inte mig själv som någon så gammal som kan vara mamma till kollegorna. Kan man söka jobb och ha som krav att alla ska vara lika gamla eller äldre än mig så att jag inte känner mig så gammal? Jag antar att den tiden är förbi.