Inlines

Små skrubbsår, revor och myggbett hör ju sommaren till, speciellt på barn. I år verkar allt sånt drabba mig i stället för barnen.

Det började för ett par veckor sedan på semestern när vi klev ut genom en dörr. Plötsligt var det ett betongblock som hoppade på mig. Det måste varit så för jag ser mig ju alltid för... Jag fick ett ordentligt skrubbsår på varje smalben. Dumma betongkloss! Och vem kom på att placera sånna precis utanför en stor entré?

Nu har de sista skorporna trillat av skrubbsåren och bara ärren är kvar. Då ställer jag till det igen.

Jag har länge funderat på om inlines kunde vara kul som omväxling till springandet. Jag råkade nämna det för en granne som raskt pep ner i källaren och plockade fram ett par i precis rätt storlek. Jag lånade hem dom.

I går eftermiddag skulle jag testa. Martin (som har ett par sen tidigare) och jag började med ett stapplande varv runt kvarteret. Tyvärr avslutas den rundan med en nerförsbacke. Det började gå fort och jag vill bromsa, men hur sjutton då? Till slut fick jag ta till nödbromsen, dvs ändan. Aj! Resultatet blev ett fint blålila blåmärke på låret, ett skrubbsår på armbågen och ett ont knä.

Skam den som ger sig! Efter den vurpan insåg jag att om jag åker runt kvarteret åt andra hållet så blir inte backen lika brant. Jag fortsatte alltså att åka flera varv runt kvarteret. Sen utökade jag rundan lite grann åt olika håll, hela tiden nogrann med att inte få in fler nerförsbackar. Det var nog många grannar som log när jag passerade 4:e och 5:e gången och kanske ännu fler gånger på vissa ställen.

Det var jättekul att åka så länge jag hade kontroll. Den första vurpan skrämde mig en del så jag blev väldigt feg i nerförsbackarna. Jag vill ju kunna stanna om det kommer en bil eller något annat oförutsett. Men det vore väl sjutton om det inte skulle gå att lära sig. Jag har kvar inlinesen ett par dagar till och ska göra några fler försök innan jag bestämmer mig för att köpa egna eller lägga ner projektet.