Boken handlar om hur kvinnor motarbetas och förtrycks på arbetsmarknaden och på arbetet, men även på fritiden. Den fritid då kvinnorna fortsätter jobba i hemmet och männen kopplar av. Boken är skriven utifrån Liza och Lottas egna erfarenheter och med egna exempel, men har också många forskningsrapporter som faktabakgrund.
Jag tycker att boken tar upp jämnstäldhetsfrågan på ett mycket bra sätt. Bitvis blir jag så irriterad på att det ska vara så svårt att bara dela lika. Att vi alla trampar på i samma fotspår utan att tänka på det eller se konsekvenserna. Många delar i boken känner jag igen på ett eller annat sätt.
Andra delar av boken där känner jag inte igen mig. Eftersom den handlar mycket om jämnstäldheten på arbetsplatser så funderar jag mycket över varför jag inte sett så mycket orättvisor på mina jobb. Är jag blind och använder jag någon av alla de bortförklaringar som Liza och Lotta skriver om? Eller är ingenjörsyrket på den typ av arbetsplatser jag varit inte lika nedvärderande mot kvinnor som tidningsvärlden och konsultbranschen där Liza och Lotta jobbat?
Det finns också en del skrämmande exempel på hur pojkar och flickor behandlas olika redan som små barn. Pojkarna servas redan från början av mammor och av jämnåriga flickor, medan flickor förväntas klara av mer och förväntas vara vårdande och ta hand om. Har jag uppfostrat mina barn så också?
Så svårt det är att se igenom sitt eget agerande. Det är också svårt att se igenom sin egen omvärld när man är mitt i den. Blir vi verkligen lika behandlade på jobbet? Efter att ha läst boken kommer jag i alla fall att bli lite mer medveten. Boken är läsvärd för alla och borde verkligen läsas av alla, särskilt alla som blir föräldrar eller som ska ut i arbetslivet.
1 kommentar:
Det här med jämställdhet blir väldigt tydligt för mig när jag ser min syrianska väninnas situation. Det värsta är nästan att hon inte förstår vad jag menar när jag försöker påpeka det för henne. Då svarar hon bara att "vi syrianer gör så". Det jag reagerar på är just detta med söner och döttrar. Hon har tre söner och en dotter. Sönerna behöver aldrig hjälpa till, eller väldigt lite i alla fall. Medan dottern måste dammsuga och sånt. Hon är själv hemma för hon har många sjukdomar, som förmodligen egentligen bottnar i krigsupplevelser. Hon kommer nämligen från krigets Beirut. Så det är alltid hon som gör allt. När vi ska tvätta så släpar hon som ett djur, trots att sönerna är hemma och skulle mycket väl kunna hjälpa henne att bära ner tvätten. Numera har jag slutat att påpeka detta eftersom jag märker att det inte är lönt.
Skicka en kommentar