På gymnasiet hade jag en gammal man som svensklärare. Han var väldigt nära pension och knappast ungdomlig av sig. När vi läste om Bellman i litteraturhistorian så tog en av grabbarna i klassen med sig ett kassettband (dåtidens mp3-fil för er som inte upplevt kassettbandens tid). Vi lyckades övertala läraren att sätta på bandet. På bandet sjöng Imperiet Bellman.
Läraren lyssnade koncentrerat och konstaterade förundrat att "det är ju Bellman". Jag tror inte att han uppskattade musiken egentligen, men vi fick lyssna på det för "det var ju Bellman".
Igår berättade jag den historien för Cissi och spelade Imperiet. Idag kom ett meddelande när jag satt på jobbet. Då satt hon på svensklektionen och fick lyssna på Imperiet för att de sjöng Bellman. Häftig timing!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Kul.....:-)
Skicka en kommentar