Sorg och en massa tankar

Nu har jag funderat i två dagar hur jag ska få ihop det här inlägget. Jag vet inte riktigt vad jag vill ha sagt, men jag måste skriva något om sorg och begravning.

I torsdags var jag på fasters begravning. En månad har gått sedan hon avled och ytterligare någon vecka sedan olyckan hände. Alla var fortfarande lite i chock över det som hänt. När något så oväntat inträffar är det svårt att ta till sig. Jag bor långt ifrån faster och mina kusiner och deras familjer så jag har ju inte märkt av förändringen i vardagen. Kanske hade jag inte riktigt fattat vad som hänt heller, inte tagit in det ordentligt.

Begravningar är alltid jobbiga, men denna kändes jobbigare än de jag varit på tidigare. Så många vänner, ännu fler vänner, släktingar, grannar och före detta grannar och så mycket kärlek och saknad. Tårarna rinner ju bara av att se de ledsna barnbarnen som haft så nära relation med sin farmor. Det var nog inte förrän där och då som jag riktigt tog till mig vad som hänt och det där jobbiga "aldrig mer".

Dessutom river död och begravningar upp så många andra känslor. Man tänker på andra saknade som gått bort tidigare och man tänker på att livet är ändligt. Det kommer att komma fler begravningar. Inte för att man kan gå runt och tänka på det jämnt, men just då blir det så aktuellt. Det river också upp en massa annan saknad och ilska som ska bearbetas.

Det har varit jobbiga dagar, de senaste dagarna. Jag vill känna mig glad igen, men livet är som det är och ibland är det ok att vara ledsen.