Det är inte lätt att vara förälder (om någon trodde det). Med små barn är det påfrestande för att att de kräver passning och uppmärksamhet hela tiden. Med stora barn är det påfrestande för att de ger sig ut på egna äventyr.
Henrik som är äldst (och kille, vilket säkert spelar in också) är inte så äventyrlig av sig. Honom får man sparka på ibland så att han kommer iväg på någonting.
Cissi däremot hittar på en massa saker. Så länge hon fixar det och sköter sig så är det mest roligt, men det blir också en del oro. Förra sommaren var det läskigaste att skicka henne, utan kompis, på språkresa till Frankrike. Det gick bra och hon kom hem mognare, med en massa minnen och med ännu mer motivation att träna franska.
Denna sommarens stora utmaning för mammahjärtat var helgens festival i Bråvalla. Även denna gång kom hon hem välbehållen och glad och berättar om en massa trevligheter. Vi har skickat en del SMS under helgen så jag har stämt av då och då att allt varit bra. Hur klarade sig föräldrar innan mobiltelefonen fanns?
Sista dagen körde det ihop sig för då hade hon ingen mobilladdning kvar. Det blev en del oro innan jag först fick kontakt med en kompis som bekräftade att Cissis mobil var död och att Cissi var ok, åtminstone några timmar tidigare. Sedan var det bara att fortsätta vänta innan det kom ett kort SMS om att hon var på väg hem, men hade dåligt med batteri. När hon ytterligare ett par timmar senare klev in genom dörren kunde jag pusta ut ordentligt.
Problemet med att släppa iväg barnen är inte att jag inte litar på mina barn. De sköter sig jättebra, peppar, peppar...men jag vet ju inte vilka idioter de stöter på.
Det är väl bara att inse att det är så här att vara förälder. Jag lär oroa mig fler gånger, hur vuxna de än blir.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Det värsta är att man fortsätter att oroa sig även när de flyttat hemifrån och gör precis vad de vill. Jag brukar oroa mig för dottern när det är snöoväder eftersom hon måste bila till och från jobbet, 5 mil enkel resa. Det är samma sak där, hon är en bra bilförare, men det finns ju andra idioter ute på samma väg.
Gah! Jag ser verkligen inte fram emot den dagen när barnen ska ut på egna äventyr, utan vuxen...läskigt! Visserligen åker ju som sagt dottern några veckor, men då är det ju med släkt och folk jag litar på...tack och lov för mobiltelefoner säger jag bara!
Instämmer helt med mamma Camilla! / Farfar
Åh, jag håller med Cicki här ovan... Jag oroar mig också för ungarna fast de har flyttat hemifrån och är fullt kapabla att klara sig själv på alla sätt och vis. Men det är ju det där med att det finns elakingar i världen, och så finns det olyckor och galenpannor och gu-vet-allt.
Skicka en kommentar