För några dagar sedan hörde jag ett radioprogram om ADHD. Intressant program som väckte en massa funderingar. Programmet handlade inte så mycket om vad ADHD är utan mer diskussioner kring varför antal ADHD-diagnoser ökar så mycket, vilken hjälp barn (och föräldrar) med ADHD kan få och frågan om alla barn som får diagnosen verkligen har ADHD.
Det är naturligtvis bra att de barn som har ADHD får en diagnos och bra hjälp, men det känns ändå som att onödigt många får diagnosen. De var inne på det i programmet också att bara för att ett barn är livligt som litet och för att barnet inte klarar av situationen i ett klassrum med 30 barn, så har det inte ADHD. Jag vet att det ligger utredningar bakom innan man får diagnosen, men jag tänker att det finns ju en stor skala av små och stora ADHD-problem. Gränsen mellan frisk och sjuk är ju inte spikrak.
Under programmet funderade jag mycket kring Martins första år i skolan. Han var mycket nyfiken på vad som hände runt omkring honom. I ett klassrum med 30 barn så händer det ju alltid något man måste kolla in. Han störde förstås. Och inte var han studiemotiverad, men kan man begära det av ett lågstadiebarn? Han gjorde förstås det som var roligast. Att leka var ju roligare än att läsa och skriva. Dessutom var han redan duktig på att läsa och räkna så uppgifterna kändes nog ofta långtråkiga.
Allt detta gjorde att fröken gnällde på honom och gnällde ännu mer. (Ska tilläggas att hon gnällde även på andra klasskamrater så det var inte bara Martin som "drabbades".) Utvecklingssamtalen kunde vara en halvtimmes gnäll om vad Martin inte gjorde och om hur han borde göra. Knäckande för vem som helst. Det blev flera extramöten om hur situationen skulle lösas. Vad skulle göras åt det?
Så i fyran bytte han skola, fröken och klasskamrater. Jag var inte orolig för jag kände hela tiden att han kommer att mogna och det kommer att lösa sig. Jag pratade tidigt med nya fröken om saken och fick bland annat frågan om han hade en diagnos. Nya fröken fattade snart hur det hängde ihop. Hon jobbade hårt första året med att uppmuntra allt som Martin gjorde bra, samtidigt som hon tydligt visade vilka regler som gällde på skolan. Utvecklingssamtalen bestod till 95% av beröm för allt som Martin kunde och grejer han fixade bra. Där emellan passerade det några mail med några mindre incidenter, men det var inte där hon la energin.
Nu i veckan var vi på utvecklingssamtal igen, 1,5 år senare. Nu fungerar allt som det ska. Hur bra som helst. Bara lovord och Martin gick glad ifrån samtalet. Så kan det gå när barnen får rätt uppmuntran och rätt miljö. Vad hade hänt om det fortsatt som de första skolåren? Vad hade hänt om skolan (eller vi) dragit igång en ADHD-utredning?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Som du vet så har min son diagnosen. Han har mycket stora problem fortfarande fast han nu fyller 37 år i maj. Han har dessutom också en lätt CP-skada. Allt det här har gjort att jag i många år jobbade med de här frågorna både ideelt och som arbete.
Jag tycker barn ska ha en diagnos om de har problematiken. Eller rättare sagt så tycker jag att man ska få en professionell utredning för att se vad som är fel och vad man behöver göra för att stötta det. Vad det sedan kallas är underordnande. Man säger ju att ca 10% av alla barn, ungdomar och vuxna har ADHD i någon grad. Drygt 1% har de svåra problemen.
Jag tycker nog det bästa vore om man hade en flexibel skola som fångade upp det enskilda barnet och undervisade utifrån där barnet är kunskapsmässigt och mognadsmässigt. Det skulle innebära att man kanske läser en "årskurs" i svenska och en annan i matte, beroende på hur mycket stöd, hjälp och tid man behöver. Jag förstår ju att det nästan är en utopi, men jag tror faktiskt att det skulle gå att genomföra. Titta på alla sk B-skolor som finns/fanns på landsbygden där en klass kan/kunde innehålla barn av olika åldrar.
Jag förstår precis hur du kände det ang alla klagomål på Martin. Jag har också varit där. När sonen gick i lågstadiet hade han en fröken som var gräslig. Han behövde ha assistent på heltid. Läraren klarade inte att ha en annan vuxen i klassrummet, så assistenten och sonen satt ofta i ett intilliggande rum och arbetade. Läraren hade ju kunnat sett assistenten som en tillgång, som kunde hjälpt även de andra barnen. Vad som hände nu var att sonen fick ingen klassgemenskap.
Hon klagade ständigt på hur jobbig sonen var och tillslut vägrade jag gå på utvecklingssamtalen. Jag vågade inte säga ifrån för jag var rädd att hon skulle ta ut det på honom. Någon av de sista veckorna i trean var jag i alla fall dit och pratade med henne. Det brast alldeles för mig och jag skällde ut henne efter noter. Så hon rusade tillbaka in i klassrummet och berättade för klassen vilken dum mamma min son hade. Han kom hem på eftermiddagen och sken som en sol för att jag skällt ut fröken. Den dagen var jag hans stora idol.
När han sedan började i mellanstadiet var jag livrädd för hur det skulle bli. Det hade jag inte behövt. Han fick en pärla till lärare som såg hans kvaliteter istället för det som var jobbigt. Hon gav oss oerhört mycket de åren han var elev hos henne.
Det här blev långt men jag ville berätta för dig i alla fall.
Hej Cicki,
Ja, jag vet att du har kämpat mycket kring detta och fortfarande kämpar för att det ska fungera bra för sonen. Jag hoppas att du förstår att jag inte alls menar att det inte ska ställas diagnoser. Det är klart att barn med olika problematik ska få hjälp.
Det jag menar är precis som du skriver att jag önskar att varje barn kunde mötas i skolan utifrån sina kunskaper och förutsättningar. Alla barn oavsett diagnos, lindrigare defekter eller "helt friska" mår bra av att mötas på sin nivå och att uppmuntras för det som de är bra på. Se individen och individens förutsättningar i stället för att se problemen. Barn mognar så olika och på olika sätt, men de allra flesta går det bra för till slut.
Tack för att du delar med dig av din historia.
Kram!
Jag har också reagerat på att barn så lätt får bokstavsdiagnos, särskilt efter att kompisars 2 av 3 barn fått diagnoser. Vi har träffat dessa barn mycket och tycker de är vanliga spralliga lite olydiga barn, precis som våra var. I samband med dem så har vi sett formulären de fyller i inför undersökning för ADHD och ett av våra barn matchar in på varenda fråga!
Det läskigaste är att så många barn medicineras för ADHD. Känns som om att de får medicin för att lugna ner sig och passa in i mallen istället för att skolan anpassar sig till dem. Man kan bara tänka på vissa barn i sin egen klass i lågstadiet, hade de varit idag hade de fått diagnos och gått på medicin. Då blev det folk av dem också.
Fast avfärda inte medicinen. Jag lyssnade på ett program på P1 för något år sedan, som handlade om en av våra anstalter där internerna hade adhd och också fick medicin för det. Flera av de intagna berättade att getingboet i huvudet äntligen blev tyst, att de plötsligt orkade var artiga mot andra, och fick ett inre lugn. Har man ADHD, ADD etc så saknar man de signalsubstanser som gör att man klarar av att jobba fokuserat, oavsett omgivning. Visst underlättar det med små klasser, men det löser inte alla problem.
Internerna var otroligt oroliga för att komma ut, eftersom de då inte skulle stå under medicinering längre (måste erkänna att jag inte fattade varför men det var ett tag sen) , och flera intervjuade sa att "jag kommer inte kunna hålla mig ifrån att begå brott".
Givetvis ska man inte ösa medicin ohämmat över spralliga barn, men man svarar inte bara på de där första frågorna som du refererar till , utan man gör en hel massa tester som har med motorik, koncentration, logik osv att göra. Det tar flera dagar att gå igenom testerna.
Jag har en normalbegåvad son, i vissa fall är han t om mer än på snittet, men han har ADD.
Utan sin medicin skulle han inte få ner pennan på pappret öht. Det är grymt jobbigt för honom ändå, eftersom så stor del av skolarbetet idag går ut på att väga för och emot, argumentera och ta ställnign och analysera. Hans ADD-drag och lite Aspergerliknande drag gör att han faktiskt inte tycker något.
Han har inget problem att slå in fakta i huvudet om vi stöttar, men att uttrycka sig i avancerade termer om vad som är tecken på ett välfärdssamhälle är näst intill omöjligt.
Jag hade inte velat byta med dessa barn, det är då ett som är säkert.
För det första Camilla, så behöver du inte vara orolig. Jag fattade precis hur du menade.
Sedan till medicineringen. Jag blir glad när jag läser din kommentar, Nina. Naturligtvis ger man inte medicin hur som helst. Det är mycket utredning, stötande och blötande innan det blir så. Dessutom följs det hela tiden upp.
Jag började jobba med frågor som rör dessa barn -83. Då forskade man fortfarande på det här med medicin. 1987 hade man ett stort nordiskt symposium om Mbd, som det hette på den tiden. Där stod behandling högst på agendan.
Vi var ca 50 föräldrar där, 10 från varje nordiskt land. Resten var forskare, psykologer, skolpersonal, läkare, sjukgymnaster osv.
Det kändes tungt som förälder när man pratade medicinering. Men det man också visade oss, var just resultaten över hur barnen mådde när de fick medicin. Man visade på hur t ex skrivna bokstäver förändrades när medicinen gick ur kroppen. Från att varit lagom stora, skrivna på raderna i boken till att bli ojämnt stora och fladdra iväg lite hur som helst på sidorna. Det fanns även andra parametrar på hur man kunde se förändringar hos barnen med och utan medicin.
Samtidigt som det var skrämmande var det också väldigt intressant. Jag har haft möjligheten att följa denna forskning i Sverige fram till 2000 då jag slutade jobba med det. Jag följer det naturligtvis nu också men på ett annat plan.
Min son är för gammal för att han skulle få medicin då, när han gick i skolan. Men hade vi blivit erbjudna det så hade vi tackat ja. Då hade han sluppit sina stresskramper som gjorde det så jobbigt för honom. Han krampade alltså när kroppen utsattes för för hög press. Han visste i sitt huvud hur saker och ting skulle göras. Men han kunde inte utföra det för hans hjärna och kropp lydde inte honom. Det var hemskt att se som förälder och jag hoppas inget barn ska behöva uppleva samma sak.
När min son gick i skolan så var det bara ca 10 barn i Sverige som fick medicin. Man har helt enkelt låtit det växa fram väldigt sakta för att inte något ska gå fel. Det är dessutom väldigt låga doser vi pratar om här. Nu har jag inte riktigt full koll på alla mediciner, men när det gäller amfetamin och ritalina så pratar vi om doser på ca 40-50 mg i dagsdos, uppdelat på 3-4 gånger om dagen. Vi kan ju jämföra med att själv stoppar jag i mig ca 100 mg Tradolan (mot värk) om dagen. Det är också ett narkotikaklassat preparat.
Min dotter jobbar inom kriminalvården, på ett av landets tunga fängelser. Där har de interner som medicineras. De skulle inte klara sin dag om de inte fick detta. Och det är inte för att de ska vara lugna i sin fängelsemiljö utan det är för deras egen skull. De flesta av dem har en liv bakom sig som narkomaner, där de har självmedicinerat just för att må bättre. Det är väldigt vanligt att det blir så. Vilket dessutom gjort att de även hamnat i kriminalitet. Däremot finns det ingen forskning som visar att de som blivit medicinerade hamnar i missbruk och kriminalitet.
Solkatten, du skrev att det blivit folk av dina klasskamrater som du tror kan ha ADHD. Är du säker på det? De kanske idag finns bland narkomaner eller alkoholister, just för att man upptäcker att sådan "medicin" gör att de kan uthärda dagen.
Forskningen har även visat med magnetscanning där man kan se hur hjärnan påverkas om den får medicin eller om den är utan.
Man brukar säga så här att hjärnan hos barn som har ADHD, ADD och liknande diagnoser, har en hjärna som går på lågvarv. Att den är lite trött. Jämför hur det kan vara för ett övertrött barn, hur livliga de kan vara. De gör allt för att hålla sig vaken. Lite lika är det för dessa barn. Så det medicinen gör är att väcka upp hjärnan så barnen inte behöver lägga en massa energi på att kompensera sin trötta hjärna.
Precis som Nina skriver så är de flesta av barn normalbegåvade. Många barn ligger till och med över normalbegåvning, som Ninas son och som min son också gör.
Professor Christopher Gillberg, som är en av de största forskarna på detta i Sverige säger själv att han har Asperger syndrom, skådisen Robin Williams har ADHD, Caroline af Ugglas har ADHD, Kleerup har ADHD osv. Många människor inom de konstnärliga leden har dessa neuropsykiatriska svårigheter. De har utnyttjat sin "sjukdom" och ger det utlopp för sin kreativa sida.
Som ni märker kan jag prata hur mycket som helst om detta. Och jag säger JA till medicinering. Inte för att skona omvärlden utan för att barnen ska slippa leva i ett kaos.
Skicka en kommentar