En dag i förra veckan pratade vi barn på lunchen. Jag pratade med en kille som jag inte känner så väl, men av samtalet framkom att han har en två-åring. Jag pratade bland annat om Henrik som skulle låna vår bil för att köra ner i Tyskland. Jag pratade även om något annat som våra barn gjort, minns inte riktigt vad. Då säger killen:
- "Jag förstår inte föräldrar som litar på sina tonåringar. Jag skulle aldrig lite på en tonåring."
Vad är det för sätt att se på sina och andras barn? Även tonåringar är människor och förtjänar respekt. Han kommer att få det väldigt jobbigt om han inte ska lita på sina barn.
Jag utgår i stället från att jag kan lita på barnen, oavsett ålder. Om de skulle visa att det inte är så då omvärderar jag och tar andra beslut, men utgångspunkten är att lita på att de gör det de säger att de gör.
Om man inte ska lita på dom och i stället kontrollera allting, när ska man då släppa greppet? Ska man plötsligt på 18-årsdagen släppa över kontrollen helt. Då har ju barnen inte fått träna i att ta ansvar och att fatta egna beslut.
Jag har i alla fall fått till två mycket kompetenta barn som passerat tonåren. Nu återstår en som är precis i början på tonåren. Jag kör väl på ungefär likadant med honom så får vi se. Samtidigt undrar jag nyfiket vad kollegan själv gjorde i tonåren, som gett honom insikten att man inte ska lita på tonåringar.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Jag tycker nog att din idé om hur man behandlar tonåringar är sundast. Jag har gjort på liknande sätt och det har gått alldeles utmärkt. De har båda passerat 30-strecket utan större missöden....:-)
Mycket bra tankar! Jag har ju några år kvar med mina barn men samtidigt går det ju så snabbt och arbetet börjar nu med att forma och hjälpa barnen att bli självständiga tonåringar och vuxna som kan ta bra beslut! Om man inte litar på sina tonåringar litar man ju inte på sitt eget "arbete"!
Skicka en kommentar