Tidigare i kväll när jag var ute på en liten joggingtur så formulerade jag ett så fint blogginlägg, men nu vet jag inte hur jag ska skriva det längre. Det fick nyss så många fler dimensioner.
För en vecka sedan dog min faster. Det är naturligtvis inget ovanligt att fastrar dör, men inte hon och inte just nu. Hon var så mitt i livet trots sin ålder. Hon reste, vandrade i fjällen, hade vänner över halva Sverige, renoverade sommarstuga och var den mest kreativa människa jag vet som sprudlade av idéer på tokiga och intressanta hantverk. För ytterligare drygt en vecka sedan föll hon ner för några trappsteg, slog huvudet i en sten och bröt nacken så illa att det inte fanns något att göra. Det var en ren och skär olycka som ingen kan beskyllas för. Ingen rattfyllerist att skylla på, ingen galning på stan, ingen läkare som missat en diagnos. Ingen att skylla på! Sådant som bara händer ibland.
Vår lilla släkt miste nu en omtänksam och varm släkting. Jag hade nog ingen särskild relation till min faster när jag var yngre, men har med åren uppskattat henne mer och mer. Jag är i alla fall glad att vi besökte henne i påskas och att hon var här i julas, men jag trodde vi hade många år kvar.
Så var det den där extra dimensionerna med röran som blir när någon går bort. Relationer och beslut ställs på sin spets och en massa beslut måste tas på kort tid medan man fortfarande befinner sig i chock. Åter igen inser man hur viktigt det är att ta vara på varandra och reda ut saker medan tid är, för i morgon kan det vara för sent.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Min tanke när jag läser om din faster är för det första att det är fruktansvärt tragisk när någon med så mycket livsglädje försvinner så plötsligt. Samtidigt känner jag att det kanske var helt rätt för henne att så att säga dö mitt i steget, om du förstår hur jag menar. Hon hann aldrig bli sjuk och orkeslös. Så kan jag även känna inför min farmor. Hon levde fullt ut in i det sista. Visserligen fick hon vistas sina sista veckor på sjukhus, men då såg hon tillbaka på allt hon gjort med glädje och det sista hon gjorde var att instruera oss inför sin egen begravning. Farmor jobbade tills hon var åttio och var levnadsglad in i det sista. Så jag menar så här att även om det är jättesorgligt när någon dör så kanske det bästa ändå är att det ska få gå fort.
Klokt tänkt och klokt skrivet.
Så ledsamt med faster. Förstår att det känns svårt.
Håller med dig helt Cicki. Det är naturligtvis skänt att slippa bli dålig och ligga länge på sjukhus och inte kunna leva livet som man är van vid. På så sätt är ju det bästa om allt går fort.
Skicka en kommentar