Något som jag uppskattar med julen är att ta fram de där sakerna som bara används till jul, men som är förknippade med en massa minnen. Det gäller förstås många av julsakerna, men några lite mer än de andra.
Fatet som skinkan ligger på varje år. Det används bara en gång per år och det är på julbordet på julafton. Jag tror det har hänt att jag använt det ytterligare någon gång, men oftast inte. Det är min farmor som målat fatet. Farmor lever inte längre, men hennes skinkfat gör det.
Första året vi skulle fira jul i vårt hus köpte jag en stor duk som räcker till hela vårt stora bord där tio till tolv personer kan sitta och äta. Jag kommer inte längre ihåg var jag köpte duken, men jag tycker fortfarande att den är väldigt fin.
För några år sedan tillkom ytterligare en duk. Denna har mamma broderat. Den är rolig för det är inte klassiska tomtar, men så charmiga. Den passar bra på köksbordet, men jag plockar undan den ibland för jag vill inte spilla ner den med något som kanske inte går bort.
Nu är det dags för familjetraditionen att titta på Jonas Gardells "Mormor gråter". Vi tittar på den någon gång kring jul varje år. Barnen måste ju lära sig citaten lika bra som jag och Mannen kan dom. Det ingår väl i allmänbildningen?
2 kommentarer:
Vilka fina saker du har att ta fram. Vår skinka vilar på ett fat som finns kvar efter sambons mamma. Det är ett Rörstrandsfat som heter Christina.....:-) Sedan är det ju det där med de gamla dukarna. Jag har två gamla, den ena har jag broderat själv i tonåren. Den andra har mamma broderat.
Jag gillar också såna traditioner. Sånt man bara gör någon gång om året, det gör att det blir så speciellt...Någon frågade vad man skulle göra om det var jul varje dag året runt? DÅ skulle man ju inte fira jul alls...
Skicka en kommentar