Lyckat scoutmöte

Ibland lägger jag timmar på att förbereda ett scoutmöte och det blir kaos. Idag ägnade jag det några minuter och det blev kanon! Vad lär jag mig av detta?

På dagens möte skulle scouterna få möjlighet att ta några märken genom att visa att de kan hantera ett stormkök och att göra knopar. Jag tänkte att bara ett fåtal var intresserade av att göra knopar och att ta märke. Det visade sig att alla ville lära sig knopar och att alla tyckte det var jättekul att få visa vad de kunde.
Förutom att öva knopar och att visa vad de kunde fick de i uppdrag att lära sig minst en ny art. Jag la fram ett antal böcker om träd, blommor, fåglar och insekter. Det gällde alltså att hitta en art i naturen och ta reda på vad det var och lära sig den. Även detta blev uppskattat och engagerade ungarna.
Avslutningsvis lekte vi en lek som jag förberedde för ett par år sedan. Bara att leta fram det gamla materialet och köra favorit i repris. Smidigt och hur bra som helst!

Ibland börjar jag tröttna på livet som scoutledare. När det krånglar och mötena blir kaos så känns det jobbigt, men sånna här dagar känns det kanon! Det ger så mycket energi tillbaka när scouterna är intresserade och nöjda.

Oflyt igår och flyt idag

Vissa dagar är bara för eländiga. I går var det en sån dag, i alla fall under några timmar när jag skulle ta mig hem från jobbet.
Jag har haft problem med mitt framdäck ett tag nu och igår när jag cyklat bara en liten bit så gav däcket upp helt. Det var bara att gå och leda cykeln till närmsta cyckelmoj. Sedan gick jag till busshållplatsen. Skönt att äntligen få åka hem, trodde jag! Första bussen kom inte, andra bussen var försenad. Dessutom misslyckades jag med att ta ut pengar, för bankomaten ville inte läsa mitt kort. Och när jag sprang in i mataffären för att snabbt handla det nödvändigaste så hittade jag inga cashewnötter (och det hör ju absolut till det nödvändigaste). Just då kändes det som att ALLT gick fel.

När jag kom hem och beklagade mig över allt i hopa och framför allt bussarna som inte går som de ska då säger Cissi bara, "Det är vår vardag". Så dåligt håller bussarna tiderna det har barnen berättat många gånger om då de åker buss varje dag till och från skolan.

Idag har jag både lyckats gå till frissan, hämtat den lagade cykeln, joggat en runda och handla mat utan några större problem. Tur att inte alla dagar är lika eländiga!

Geocaching

Jag skriver ju en del om geocaching här på bloggen. En del kanske undrar och vill veta lite mer om detta mystiska skattletande. Det går alltså till så att man via webben får koordinater till platser där någon har lagt ut en gömma. Det finns också en beskrivning av platsen med historisk information eller turistinformation eller annat som man vill förmedla.
En GPS förses med koordinaterna. Vi har en särskild GPS för geocachandet. Det fungerar också ganska bra med en modern telefon som har inbyggd GPS. Det är dock lite sämre noggrannhet på telefonen och den håller sämre om det regnar eller man snubblar i skogen.
När man är redo med laddad GPS så ger man sig ut i naturen (eller stan eller var det nu råkar vara) och letar upp platsen. På platsen ligger en mindre eller större låda gömd. Vi har hittat burkar i storlekar från toppen av lillfingret till soptunnor där jag skulle få plats i. I burken ligger en loggbok där man skriver datum och signatur. I burken kan det också ligga bytessaker. Det är små saker som du får ta om du lägger i något annat i stället. Detta tyckte barnen var kul när de var mindre.
När du kommer hem så skriver du en logg på nätet så att den som lagt ut burken får ett mail och andra kan se att du varit där och vad du tyckte om cachen.

Geocaching är en sport full av statistiknördar. Det finns hur mycket statistik som helst att få ut. Utifrån statistiken sätter många upp små personliga mål med sitt cachande. Det kan gälla att ta så många cacher som möjligt på en dag, cacher i så många landskap eller länder som möjligt, att ta en cache om dagen i så många dagar som möjligt i rad eller att ta så många olika typer av cacher som möjligt eller något helt annat.
Det finns också en viss prestige i att ta cachen först av alla när den precis har lagts ut. Detta kan leda till att man kastar sig i väg när som helst för att det kommer ett mail om en ny cache i närheten.

Varför pysslar jag då med detta? Det började som ett sätt att få ut barnen i skogen. Vi hade ett mål med skogsutflykten förutom att fika i någon skogsglänta. Det är ett bra sätt att hitta till vackra eller annorlunda platser. Vi har också använt det mycket för att hitta trevliga turistmål eller bensträckare när vi är på bilsemester.
Numera får vi sällan med barnen, möjligen kan vi få med Martin om gör sällskap med en annan familj som har jämnårig son. Fortfarande är det ett mysigt sätt att komma ut i skogen och att hitta nya smultronställen. Jag har också provat på några olika mål. I höstas/vintras loggade jag minst en cache om dagen i 100 dagar i rad. Något år hade jag som mål att komma upp i ett visst antal loggade cacher när året var slut.

Som med alla fritidsintressen så gör man det för att koppla av och ha roligt, men det kan lätt slå över och bli ett stressmoment när vardagen trycker på. Ibland har jag varit nära den gränsen. Sen kan man ju fundera över det där med att vara nörd eller inte, det har jag skrivit om tidigare. I oktober 2008 skrev jag om min 200:e cache, nu har jag hittat drygt 1200 stycken. Jag gillar fortfarande bäst att logga en cache på en utflykt till skogen med fikakorgen under armen (snarare en ryggsäck på ryggen, men ni fattar...).

Flickan och kråkan

Ni har väl inte missat Timbuktus fantastiska tolkning av Mikael Wiehes Flickan och kråkan?
Jag älskar denna låten!

Fanny och Alexander

I helgen har jag och Mannen varit med svärföräldrarna i Stockholm. Målet med resan var teatern Fanny och Alexander på Dramaten. Detta var en 70-årspresent till svärmor.

Vi hade ingen brådska iväg på lördagen, men hann ändå med en liten sväng på stan. Det blev inte mycket shoppat, men det är ändå mysigt att gå en sväng på Stockholms gator. Innan teatern behövde vi få lite mat i magen. Det blev på en restaurang vid Stortorget. Jag åt rimmad lax med dillstuvad potatis. Underbart gott!

Det var mysigt att se Dramaten, alltså själva byggnaden. Jag har aldrig varit inne där förut. Teatern har faktiskt ganska stora likheter med teatern i Linköping även om Linköpings teater är mindre. Det känns alltid lite högtidligt att gå på teater, det är ju inte som att gå på bio.
Ingmar Bergmans Fanny och Alexander är ju en väldigt tragisk historia. Trots den tragiska handlingen så fanns det några riktigt roliga partier. Det ena var en nervös och hispig sufflör. Fantastisk rolltolkning! Det andra var Jan Malmsjö som skulle beskriva en husbrand där folk dött och om hur de dött. Han gjorde det med ett otroligt kroppsspråk. Delvis låg han på golvet och illustrerade hur den döde hade dött. Jag blev riktigt orolig för Jan Malmsjö. Han är ju ingen ungdom precis så jag tänkte att han får nog hjärtinfarkt av det där utspelet och krumbuktandet. Man kan också undra hur sjutton de allvarliga skådisarna som stod och tittade på honom kunde hålla sig för skratt.
Pjäsen pågick nästan i fyra timmar, inklusive paus. Trots det så kändes det inte långsamt. Timmarna gick fort, så som det brukar vara när man sitter och tittar på sånt här.

Efter en natt på hotell, smaskig hotellfrukost och en fin bilresa hem utmed småvägar ( i stället för E4:an) så är det skönt att vara hemma igen.

Åldersnoja?

Livet känns rätt bra just nu. Barnen är glada och goa och i en perfekt ålder (som alltid!) och jag känner mig nöjd med det mesta i livet. Efter dagens smäll borde jag egentligen sitta i ett hörn och gråta i stället!

En ny kollega började på jobbet denna vecka. Jag är alltså inte senast anställd längre. Är det nu jag borde kunna det mesta då? Hmm, känns inte så alla dagar.
I alla fall så konstaterade jag och nya kollegan att vi båda är uppvuxna i Motala. Då hamnade vi i läget att se om vi hade ytterligare knutpunkter. Kollegan undrade när jag flyttade från Motala.
- Det var när jag gått ut gymnasiet 1988, svarade jag.
- När jag föddes! Smack! Tack för det, nu känner jag mig lastgammal.

...och inte blev det bättre av att hon började fundera på om jag kände hennes mamma i stället, som bara var tre år äldre än mig. Jag vill inte vara jämnårig med hennes mamma!

Som sagt känner jag mig nöjd med att vara den jag är just nu och vill inte vara 22 igen, men jag ser inte mig själv som någon så gammal som kan vara mamma till kollegorna. Kan man söka jobb och ha som krav att alla ska vara lika gamla eller äldre än mig så att jag inte känner mig så gammal? Jag antar att den tiden är förbi.

Träff med geocachare

Igår var det dags för stor träff för geocachare. Det var samling vid parkeringen vid rökstenen. Många förväntansfulla personer dök upp. Någon pratade om 40 bilar så det borde innebära i storleksordningen 100 personer.
Precis klockan 11 var det dags att kasta sig iväg ut i skogen för att jaga de 42 nya burkarna som var placerade i skogen söder om Väderstad. Vi slog oss ihop med kompisarna så att Martin och deras 10-åring kunde ha sällskap av varandra. Grabbarna är mer intresserade av att hitta bra pinnar att slå med och att diskutera äventyrsspel, men de travar med i skogen. Vi övriga fyra vuxna letade burkar.

Gömmorna var placerad mitt i skogen. Det var bara att gå över stock och sten och genom kärr. Det blev ett par timmars promenerande innan det var dags för återsamling för lunch. Under lunchen delades det ut några priser och tröstpriser.

Efter lunch samlade vi ihop oss igen och tog några enstaka cacher till i skogen och några stycken utmed vägen hem. Totalt slutade dagen med 25 loggade cacher och framför allt hade jag haft trevligt under tiden och träffat både välkända och nya människor som gillar att leta geocacher.