Den kortsiktiga kroppen

Varför är kroppen så himla kortsiktig? Den vill ha belöning nu! Den vill inte jobba för att få belöningen.

Träning är det tydligaste exemplet. Kroppen stretar emot för fullt och tycker att det är för kallt, för jobbigt, för stressigt, för trött och för besvärligt att ge sig ut och springa. När jag väl bestämmer mig och ger mig ut så känns det alltid bra och efteråt känns det ju superbra.

I dag planerade jag att springa på lunchen för det var nästan en veckan sedan jag tränade senast. Jag hade träningskläder med mig. När det närmade sig lunchen så började kroppen tycka att jag hade för mycket jobba att göra och att det vore trevligare att sitta i lugn och ro och äta lunch. Solen sken ute och jag insåg att det kunde vara ganska skönt att komma ut i dagsljus och dessutom sol.

Redan de första stegen på löprundan så insåg jag att jag gjort rätt val som verkligen bytte om och gav mig iväg. Hjärnan kopplade av och jag njöt av att komma ifrån jobbet en stund mitt på dagen. Jag njöt av dagsljuset. Jag njöt av solen och hela löprundan kändes så himla bra. Efteråt kände jag mig mindre stressad och piggare än innan träningen.

Varför kan inte kroppen minnas den bra känslan och låta bli att streta emot nästa gång det är dags att  träna?