Idag var Henrik och Cissi iväg på var sitt håll. De råkade komma hem samtidigt, med samma buss strax före nio. De kommer in glatt pratande. Cissi börjar förklara och diskutera en massa saker för mig och Mannen. Cissi är expert på att prata i minst 120 och man får anstränga sig för att hänga med. Hon har en himla massa bra åsikter, funderingar och argument. Samtidigt blir hon så ivrig och framställer allt med humor så det går inte låta bli att skratta.
Idag när Cissi pratade stod Henrik strax bakom och himlade med ögonen och kommenterade hennes babblande med miner och snackande händer. Jag kunde inte annat än skratta. Dom är underbara tillsammans dom där två ungarna. Det är någon slags hatkärlek numera. De accepterar varandra och har trevligt ihop och kan driva med varandras egenheter. Tur att de kunde komma dit efter att ha varit som hund och katt under de första 12-14 åren. Detta kan ni andra föräldrar läsa som tröst. Det kan bli bättre, vilket man tvivlar på när man står mitt i värsta "syskonkärleken"!
Nu till frågan om man får skratta åt sina barn. Det får man väl? Jag lyssnar ju och engagerar mig och njuter av deras närhet. Nu efter en och en halv timmes intensivt pratande gick Cissi till sitt rum med kommentaren "Det var trevligt att prata med er" :-)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Är det inte därför vi skaffar dem? Hela min själ skrattar när jag är med Mini. Ser fram emot ATT skratta åt och med honom i många många år.
Klart man får skratta åt sina barn, eller rättare sagt med dem. För det var ju det det hela handlade om. Det låter härligt i alla fall.
Skratta åt sina barn! Så klart! hahaha, jag gör det hela tiden. Lite humor skadar inte och det är bra att lära dem att inte ta sig själv på alltför stort allvar ibland :) haha
Ni har så rätt. Det är klart man får skratta åt sina barn för egentligen skrattar jag ju med dom. Och det är ju därför vi skaffat dom, för att dom ska förgylla livet!
Skicka en kommentar