Fredag med fika

Fredag efter en bra vecka på jobbet. Jobbveckan avslutades med att det var min tur att bjuda teamet på fredagsfika.

Planen var att baka två sorters "chocolate chip cookies". I min fantasi såg jag två olika sorters fina, runda, lite halvsega kakor med bitar av choklad och tranbär i. Resultatet blev en sort som inte flöt ut alls utan blev bollar med vit choklad och tranbär i och en sort där chokladen smälte ut i kakan och hela kakan såg brunbränd ut. Det är väl typiskt när man ska bjuda?

Då hade jag egentligen tröttnat på att baka, men det där kunde jag ju inte bjuda på. Jag slängde ihop kladdkakemuffins också. Det går ju alltid hem. Så idag bjöd jag på muffins och de kakorna som var bollar. Eftersom några i teamet ville sluta tidigt så tog vi teamfikat redan efter maten.

Vi som var kvar vid 15 kalasade på resterna. Vi var inte så många kvar så jag gick och hämtade våra två projektledare med uppmaningen: "Vi behöver hjälp! Vi har chokladmuffins över."
Då blev det fart på framför allt den ena. "Kom nu J. De behöver vår hjälp och det här känner jag är min profession."
Med kakor kan man glädja de flesta :)

Tanka dagsljus

Helg och dags att tanka dagsljus. Så här års blir det inte mycket dagsljus under veckorna så jag försöker tanka så mycket dagsljus som möjligt under helgerna. Idag blev det bara en liten tur till Ljungsbro med några kortare promenader för att logga några geocacher. Inte mycket att visa bilder på så jag tänkte visa lite från de två senaste helgernas utflykter.

För två veckor sedan var vi på sjön Tåkern och åkte skridskor ihop med vänner. Isen var bitvis knölig och inte jättebra, men vädret var desto bättre. Sol och vindstilla och runt noll grader, riktigt skönt.

Förra helgen blev det promenad på lördagen. Vi gick runt den lilla sjön Storsjön söder om Linköping.

 Omväxlande och fin natur och åter härligt väder.

På söndagen var det inte riktigt lika soligt väder, men det blev en utflykt i alla fall. Då fick vi till och med 15-åriga sonen. Kul att han vill följa med ibland. Denna gången var det skridskoåkning och trädklättring som lockade ut honom. Det var en geocache högt uppe i ett träd som han klättrade upp och loggade. Vi var vid småsjöar norr om Ljungsbro. Sjön vi åkte på var bara 1,5 km lång så det blev några varv. Martin hittade ön på bilden och tyckte att det var ett bra stället för fikapausen.

Det känns som att vi har utnyttjat helgerna bra till återhämtning.

Nu börjar det nya året!

Kan man pausa ett tag och bara ignorera att tiden går? Jag vet inte om man kan, men jag gjorde så i alla fall. Jag hoppade över januari månad. Jag har jobbat och levt som vanligt men inget bloggande och inget tränande. Jag bestämde mig, tvärt emot alla andra som ger nyårslöften när januari börjar, att när februari börjar då börjar mitt år. Jag har alltså levt en månad utan dåligt samvete för att jag inte tränar och inget dåligt samvete för att jag inte bloggar och en del annat har jag också struntat i.

Nu är det första februari och mitt nya år börjar. Gott nytt år!
Träningen struntar jag nog i ett tag till. Det får räcka med rejält med vardagsmotion och långa promenader eller liknande på helgerna. Bloggandet däremot ska jag smyga igång igen. Till och från så har jag faktiskt saknat det.

Hur firade jag då min första dag på mitt nya år? Tja en vanlig onsdag så det blev till att jobba. Vanlig arbetsdag med vanlig matlådelunch och inga extravaganser till fikat heller. Efter jobbet handlade jag mat och lagade extra god kvällsmat. Jag har varit sugen på stuvade makaroner och köttbullar (hemgjorda förstås) i flera dagar så det blev det idag. När Henrik ätit upp suckade han tungt över att han var mätt men ville ha mer. Vilket I-landsproblem! Jag tog det som ett högt betyg för maten!

Att hitta de bra pratstunderna

Den här veckan har det varit flera kvällssaker. En kväll var jag med Martin på besök på en gymnasieskola och efter det var vi på scoutledarutbildning. Kvällen efter var det möte i Martins klass om planering inför skolresan. Dessa grejer har inneburit flera bilresor där Martin och jag varit själva i bilen.

Att sitta i en bil är ett bra ställe att prata. Man behöver inte titta på varandra, men vet ändå att den andra lyssnar. Under varje resa har vi haft jättebra samtal. Vi har dryftat allt möjligt och framför allt har Martin pratat om hur det är i skolan och hur han tänker om en massa personliga saker. Det är nästan så att jag har velat köra omvägar för att förlänga bilresorna.

Idag fortsätter jag med nästa son genom att ta en stund på stan med Henrik. Att handla kläder är inte hans favorit, men om mamma betalar och bjuder på fika så kanske det blir roligare. Jag ser fram emot en trevlig stund på tu man hand.

Vad kommer jag att sakna från Japan?

Som alltid är det skönt att komma hem när man varit bortrest, men det finns några saker som jag saknar från Japan.

En sak är de artiga, trevliga och alltid hjälpsamma människorna. Det finns så många som jobbar bara med att hjälpa människor till rätta, till exempel i tunnelbanan.

Det andra, som jag saknar ännu mer,  är att det är så rent överallt. De sopar i parker så att det inte finns ett löv kvar, varken på gångar eller gräsmattor.

Till och med gatorna i centrala Tokyo är rena så att du skulle kunna sätta dig ner var som helst. Många tror att det är mycket föroreningar eftersom Japanerna ofta går med munskydd. Så är det inte! De har munskydd om de är förkylda, för att inte smitta ner sina medmänniskor.

Inte ens fimpar ligger på marken. På de flesta ställen är det inte tillåtet att röka, inte ens på trottoaren. Det finns särskilda rökrutor vid sidan av trottoaren.

I en storstad förväntar man sig att det är högljut, men det är det inte heller. Känslan är att det är tyst, men bitvis otroligt mycket människor. Eftersom tunnelbanan fungerar så bra så är det inte mycket trafik i centrala delarna av Tokyo. Den trafik som är verkar köra på någon mjuk asfalt som dämpar ljudet effektivt.

Den tredje saken jag kommer att sakna är de japanska toaletterna. Förutom att de är rena, precis som allt annat, så är de uppvärmda. Så himla skönt att sätta sig på en ljummen toasitts!

Det är inte bara toaletterna på hotell och restauranger som är så här lyxiga, utan det gäller alla offentliga toaletter. Det är inga problem att hitta toaletter. De är många och välskyltade och så rena att jag aldrig har dragit mig för att sätta mig. Så är det minsann inte i Sverige på offentliga toaletter.

Maten i Japan

När man är i Sverige och säger Japansk mat så tänker alla svenskar sushi. Sushi är mycket vanligare i Sverige än i Japan, enligt min upplevelse. Det vanligaste vi åt var ris med strimlat kött eller friterad snitsel till. Till detta är det nästan alltid en skål misosoppa.

Att äta på restaurang är vanligen billigare än i Sverige. Det är inte svårt att äta en varmrätt för under hundra kronor, även kvällstid. På vissa restauranger kan du dock få en riktigt dyr stek. Möjligen var det någon lokal kossa, men det vet vi inte riktigt.

Det är spännande att beställa mat när man inte förstår menyn. Som tur är så är övriga familjen hyfsat bra på att tolka japanskan i menyn så oftast hade vi en aning om vad vi beställde. Dessutom finns det alltid bilder i menyn och modeller i fönstret och det hjälper ju också.

Största besvikelsen var när vi beställde denna efterrätt och hade väntat oss choklad. Det bruna är inte choklad utan kaffegelé. Ätbart, men inte alls i klass med choklad. Det gröna är machagelé och den var mer ok även om jag inte är förtjust i gelé på det sättet.

På Okinawa bor det mycket amerikaner och det påverkar ju restaurangerna. Där fanns det många fler steakhouse som kändes väldigt amerikanska. En turistattratktion var en pizzeria högt uppe, med utsikt över en stor del av ön. Det var småvägar dit men ändå var det 45 minuters kö innan vi fick en sittplats på restaurangen. De var vana vid kö för det fanns otellospel att låna under tiden. Pizzan var i alla fall mycket god och hela stället var väldigt mysigt.

En specialitet på Okinawa var den lila sötpotatisen. Den fanns i allt! I bröd, kakor, glass, mat osv. På bilden är det tempura, dvs friterad sötpotatis.

 Denna sortens kakor såldes över allt. Vanligast var den lila sorten med sötpotatis. Vi köpte dessa för att prova, men det räckte med en gång. Dessa blev ingen favorit.

En oväntad favorit däremot var snabbmaten i de små mataffärerna, typ 7eleven. Det fanns mycket att välja på, maten värmdes och man fick pinnar att äta med. Inga problem att äta sig mätt för 30 kronor. Det på översta bilden är en typ av pirog med mjukt bröd runt köttfärs. Mycket goda!

Resans besvikelse var pingvinrestaurangen i Tokyo. Vi hade bokat bord och verkligen sett fram emot den. Längst in i restaurangen fanns en bur med tre pingviner. Väldigt söta pingviner, men jag tycker synd om djur instängda i onödigt små burar. Maten var lite och dyrt och vi fick in maten lite i taget. De två första hade ätit upp när de sista fick sin mat. Tallrikarna tog dom så fort man tagit sista tuggan. Ingen mysfaktor och service, bara turistigt och dyrt.

Resans roligaste restaurang hittade vi i detta plåtskjul. Det finns en liten skylt som bara pratar japanska bakom skåpbilen. Det gick att kika in genom dörren så därför vågade vi oss in. Restaurangen låg 50 meter från hotellet och den kvällen orkade vi inte leta rätt på något annat. Det var en man som jobbade i restaurangen. Han hjälpte till att översätta menyn, han lagade maten, serverade och tog betalt. Han slängde upp en rejäl köttbit på bardisken, skar till våra köttskivor och grillade dom på grillar på disken. Det var det möraste och godaste köttet jag någonsin ätit.

Tokyo och Okinawa

Nu börjar jag piggna till från att ha sovit en natt på fly plus att förskjuta dygnet 8 timmar. Jag vaknar fortfarande väldigt tidigt, men är inte lika trött på eftermiddagen. I måndags kom vi hem från Japan-resan. Nu återstår frågan hur jag sammanfattar två veckors upplevelser i en helt annan kultur. Det får bli en kortvariant idag och sedan kanske jag återkommer ett par gånger och skriver mer kring olika saker eller upplevelser.

Anledningen till att vi reste till Japan är för att hälsa på dottern som studerar Japanska i Tokyo i 6 månader. Vi hälsade på henne i Tokyo och vi reste hela familjen till Okinawa på en veckas mer avkopplande semester.

Cissi bor i ett rum på 7,5 kvm så där fick vi andra fyra inte plats. Vi hittade dock ett bra men enkelt hotell i kvarteret intill. Där sov vi, medan vi åt frukost och hade kvällshäng i Cissis korridorskök. Efter några dagar i Tokyo tog vi flyget ca 3 timmar söder ut, till en av Japans södraste öar som heter Okinawa. Här var det ca 20 grader varmt och betydligt lugnare än i Tokyo. Resan avslutades sedan med ytterligare några dagar i Tokyo innan vi lämnade Cissi och flög hem.

Okinawa är en ö av korallrev. Vattnet är blågrönt och stränderna är sandstränder med lite grovkornig mjuk sand och fullt med små snäckor och koralldelar.

Utmed stränderna finns det raukar och liknande formationer. Nu i december är det vinter även här. Därför var det "bara" 23-24 grader i vattnet och 18-24 grader i luften. Det kändes alltså som en skön sommardag, perfekt för turistande.

Vi tittade på ett stort akvarium, åt pizza med utsikt över halva ön, plockade snäckor på stranden, klättrade bland raukarna, vandrade genom skogen till ett vattenfall, tittade på orkidéer på en botanisk trädgård, snorklade, tittade på traditionell dans, besökte en grotta med stalagtiter och stalagmiter, tittade på en enorm minnespark efter 2:a världskriget, tittade på ett slott med mera.

Under dagarna i Tokyo spelade vi i en Japansk arkadhall, tittade vi på sumobrottare som tränade, besökte otal affärer, var på pingvinrestaurang, åkte mycket tunnelbana, beskådade årets stora reastart, var på geocachingevent och mangaevent och en hel del annat.

Det var kortversionen av vår resa. Jag återkommer med mera Japan!