Historien fortsätter om hur Tin Win får vara på ett buddistkloster och där lär sig att kompensera sin blindhet med hörseln. Tin Win blir allt bättre på att klara sig själv. När han möter Mi Mi blir de bra vänner. Mi Mi har missbildade fötter, vilket Tin Win inte ser från början. Mi Mi är liten och lätt så Tin Win bär henne på sin rygg utan problem. Mi Mi blir Tin Wins ögon och Tin Win blir Mi Mis fötter. De två blir oskiljaktiga och lever ett bra liv där de ses så mycket de bara kan.
En dag får Tin Win en inbjudan från en släkting i huvudstaden Rangoon. Släktingen är mycket rik och har fått veta av ett orakel att hans affärer kommer att gå bättre om han hjälper en släkting. Han kommer då att tänka på den blinda pojken och tänker hjälpa honom att få ett bättre liv. Enligt kulturen i Burma så säger man inte nej till en äldre släkting, alltså kan inte Tin Win göra något annat än att resa till huvudstaden när släktingen kallar.
Detta är en mycket sorglig kärlekshistoria som ändå slutar med att de två ses igen, men inte som de har tänkt sig. Jag kan inte riktigt bestämma mig om jag tycker att det är ett lyckligt slut eller inte. Det är svårt för lyckan i slutet att uppväga allt de har fått offra på vägen. Det är en feelgood bok om lycka och hopp, trots det sorgliga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar