Syskonkärlek

 I minst 13 år kunde våra två stora barn knappt vistas i samma rum. Alltid denna "syskonkärlek" med tjafs och bråk. Alltid fick man försöka se till att de inte kom i luven på varandra, alltid tjata. Varför och var det värt det?

Idag när jag kom hem satt de två på golvet i källaren. De hade varit på stan tillsammans och handlat julklappar. Nu satt de och slog in klapparna och pratade glatt med varandra. Skratten porlade och det lät allmänt väldigt mysigt. Det bästa är att det väldigt ofta låter så numera. Syskonkärlek på riktigt! Jag njuter varje gång och inser att det verkligen kommit något gott av alla år av tjat och kämpande.