Tiden mellan två jobb

Nu har jag jobbat på nya jobbet i en månad och allt känns bra. Det är jättemycket nytt att lära sig och det känns hur kul som helst. Sen får vi se vad jag tycker om jobbet om ett par år, men det är en mycket senare fråga.

Så här en månad efteråt tänkte jag skriva en reflektion över tiden mellan jobben. Jag fick ju veta i september att jag skulle bli av med jobbet (om jag inte ville flytta till Göteborg). Första tiden var kaotisk innan alla detaljer var klara och alla papper var påskrivna. Efter det kändes det mycket bättre trots att det då verkligen var ett faktum att jag inte skulle jobba kvar där jag jobbat i 14 år.

Jag tror att det var några saker som gjorde att jag kunde ta uppsägningen ganska rofyllt. Dels hade jag redan börjat kika efter annat jobb och också sökt något. Det innebar att jag redan hade ett ganska färskt CV och ansökningsbrev så jag behövde inte börja från noll. Dels så kände jag mig ganska säker på att det skulle ordna sig på ett eller annat sätt förr eller senare tack vare min utbildning, erfarenhet och lagom ålder. Och sist men absolut inte minst hade jag det tryggt och lugnt hemma med förhållande, ekonomi och barnen. En lugn hemmamiljö gör ju att man orkar yttre motgångar så mycket bättre.

December månad var helt galen med jobbkontakter, intervjuer, velande, tvivel och jobbiga beslut att ta. När det kring nyår var klart med nya jobbet hade jag två månader på mig att vara hemma och vara "ledig". Det låter som ett drömläge att få några månader ledigt, med betalning under tiden och nytt jobb i sikte. Det var också jätteskönt! Framför allt var det skönt att få en paus mellan jobben och inte bara hoppa från det ena till det andra. Jag behövde en återhämtningspaus i livet.
Men...

Jag trodde att jag skulle få en massa gjort dessa månader. Jag hade tänkt städa var enda skrymsle hemma och rensa ur var enda förråd. Listan kunde göras lång. Listan var lika lång när jag började jobba igen. Jag fick nästan inget av det där gjort!
Delvis beror det på att när man har hela dagen på sig så tar man saker i ett annat tempo, vilket gjorde att jag hann betydligt mindre än vad jag brukar på en dag. Dessutom berodde det på att jag satsade en del tid på mig själv och på att jag skulle må bra. Det ångrar jag förstås inte. Jag utnyttjade till exempel de få ljusa timmarna dessa vinterdagar. Jag passade på att springa, gå eller cykla mitt på dagen för att få ljus, frisk luft och motion. Det är lyx!
Jag passade också på att lägga en del tid på barnen. Följde med Martin till skolan en dag, åt lunch med Henrik någon gång och shoppade med Cissi någon eftermiddag. Detta var små guldtillfällen, men det bästa var ändå att kunna finnas till hur mycket som helst i vardagen. Jag kunde lugnt skicka iväg barnen på morgonen och ta emot dom på eftermiddagen. Vi kunde i lugn och ro titta på deras läxor och jag fanns om de ville prata. Det är lyx!

Nu är den vanliga vardagen i gång igen. Det krävs mycket mer planering och tiden är mer knapp. Jag hinner inte allt jag vill och kan bli stressad ibland. Ändå känner jag längst inne att jag har haft en välbehövlig paus och att jag investerade den väl. Skiten i garderoberna finns kvar, men vem lider av det?