Att just hon skulle flytta först av syskonen, trots att storebror är 2,5 år äldre, det är det ingen som är förvånad över. Hon har alltid varit den med mest driv i. Hon har alltid kunnat själv. Från att lära sig gå till att fixa sitt första egna boende så har hon drivit på tills hon fått det som hon vill.
Nu kommer det att kännas lite tomt, men fortfarande har vi ju två barn kvar hemma. Undrar hur tomt det blir när sista flyttar? Det borde väl ändå ta några år till för Martin är faktiskt "bara" 14 år.
När jag skrev om flytten på facebook fick jag en så fin kommentar:
Som förälder är man en uppskjutningsramp till en rymdraket.
Självständiga barn som kan ta hand om sig själva är ju ändå målet med allt man gör medan de bor hemma. På något sätt är barnens flytt en godkäntstämpel på oss som föräldrar.
1 kommentar:
Så fint!! Ja, det är så sant. Föräldrar ska vara en uppskjutningsramp och sen en hejarklack! Men också gärna en mjuk madrass. Ifall att 😉
Skicka en kommentar