Fem minuter

Lite funderingar från härom dagen:

Vad hinner man på fem minuter?

Fem minuter hinner knappt märkas. När man är mitt uppe i något så försvinner fem minuter hur fort som helst. Har man bråttom iväg så är fem minuter ingenting.

Fem minuter kan också vara lååånga och sega. Tänk dig att vänta fem minuter på att värma lunchlådan i micron. Då är ju två minuter som en hel evighet. Eller att vänta på bussen i fem minuter i snålblåst och regn. Då är fem minuter också långt.

På vardagsmorgnar är det oftast effektivitet som gäller. Upp ur sängen, frukost, lite bestyr och så iväg till jobbet. Numera ser jag väldigt sällan Henrik på morgonen för även om han börjar "tidigt" så är det senare än vad jag vill komma iväg till jobbet. Härom morgonen kom han upp strax innan jag skulle iväg. De andra gick iväg men jag skulle fixa något mer innan jag kunde komma iväg. Det blev plötsligen stilla i huset då det bara var jag och Henrik kvar. Vi fick fem minuters samtal, ett bra avslappnat samtal. Inte ett sånt där samtal där man bara stämmer av läget utan ett "vanligt" samtal. Sånna tillfällen kan man inte planera in utan de bara händer när man råkar finnas i närheten av varandra. Det händer inte så ofta numera. De fem minuterna på morgonen gjorde gott i själen resten av dagen. Vad gör det då att jag kom fem minuter senare till jobbet? De fem minuterna senare till jobbet var oviktiga (flextid och inget möte att passa).

Så olika kan fem minuter upplevas!

PS. Det låter kanske som att vi aldrig pratar med varandra och så är det förstås inte.