Så var det definitivt slut på sommaren, känns det som. Jag jobbade ett par dagar i förra veckan, men han inte upp i jobbartempo ordentligt. Idag körde det igång ordentligt. Inte skolan än, men Martin har varit på fritids i all fall och på jobbet var det full rulle.
Jag brukar sluta tidigt på onsdagar så Martin brukar gå hem direkt efter skolan på onsdagar. Det innebar att jag skrivit 13.30 på hans sommarschema också. Alltså gick han hem själv 13.30. Jag ringde hem och kollade att allt var lugnt och att han kommit hem. Sedan vid halv tre så cyklade jag hem.
Stunden på cykeln mellan hem och jobb, eller omvänt, använder jag till att koppla av och ställa om hjärnan. Tankarna får flyga fritt en stund och när jag kommer fram så har hjärnan ställt om till nästa uppdrag. Eftersom jag cyklar samma väg varje dag så behöver jag inte fundera på vägen utan följer den inbyggda autopiloten.
Tydligen var autopiloten påslagen idag också. Jag cyklade som vanligt hemåt, via skolan för att hämta på fritids. När jag cyklade in på skolgården mötte jag en ur personalen. Hon tittade mycket fundersamt på mig. Hon tänkte djupt. Till slut sa hon: "Han har gått hem."
Då insåg jag att autopiloten slagit till. Hon tillade "jag hoppas han är hemma". Jo, det visste jag ju eftersom jag till och med pratat med Martin strax innan. Snacka om förvirrad förälder.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Hahaha! Det där med autopilot är jag medveten om! Själv gör jag det då och då. Speciellt när jag började åka med samåkerskan och skulle hämta henne. Jag var livrädd att åka förbi utan att plocka upp henne och sen vara på jobbet (då kan man ju inte vända och hämta henne liksom)...hoppas hjärnan kickar igång snart :)
Skicka en kommentar