Engelska

Idag har vi haft besök av vänner som bor i USA. Sonen, som är jämnårig med Martin, pratar bara engelska. Martin såg fram emot besöket. Han tycker det är spännande att prata engelska och har inget emot nya kompisar. Killarna har träffats ett par gånger förut, men det blir ju inte så ofta när man bor på var sin sida om Atlanten.

Martin är ju orädd så han hämtade några olika saker och visade. Efter några minuter var språkbarriären och blygheten borta. Sedan lekte de två grabbarna med lego, bilbana och spel utan några problem. Vi vuxna tittar och fascineras.

Jag är imponerad av Martins engelskakunskaper. Han gör sig verkligen förstådd och ändå har han inte börjat läsa engelska i skolan än. Detta har han datorspelen att tacka för. Till viss del har nog syskonen lärt honom också. Att han sen är fullständigt orädd och vågar prata på gör ju att han kommer långt. Det är orättvist. Varför tycker jag att det är så svårt med engelska när han, som inte ens läst engelska, tycker att han kan allt?

Andra bloggar om: engelska, barn

Tre olika personligheter

Hur kan barn vara så olika? Jag fascineras gång på gång hur mina tre barn har kunnat bli så olika, trots någorlunda likadan uppfostran.

Nummer ett är grymt lik mig som jag var som barn och tonåring. Försiktig inför nyheter, vill inte sticka ut, har ett fåtal men bra kompisar och är gärna hemma med mamma och pappa. Pratar inte i onödan, men kan vara förtrolig och pratsam på tu man hand. Lite sysslolös utan något riktigt fritidsintresse (förutom tv-spelen). Han hänger gärna med när vi hittar på något.

Nummer två har inte fått mycket av mina gener (förutom dom krökta tårna). Klär sig gärna i utstickande kläder. Hon hade nyligen svårt att hitta skor för det fanns inga som var tillräckligt udda! Det är många olika kompisar och söker gärna nya kontakter. Inte en tyst sekund och det ska hända saker hela tiden och allt ska hända NU. Inte alltid helt lätt att hänga med i hennes tempo, men hon är en frisk fläkt som alltid piggar upp.

Så har vi trean som är väldigt självständig och bestämd. Har han bestämt sig för något så är det så. Har lätt för att hitta kompisar, men väljer med omsorg vilka han vill umgås med. Han kan koppla av långa stunder med serietidningar och konstruerar gärna legobyggen eller spel. Han vill styra sin tid själv och tycker inte om när vi hittar på något. Vi har mutat med honom för att få med honom på bio och annat som han efteråt kan säga att det faktiskt var roligt.

Jag säger inte att det ena eller andra är bättre eller sämre. Alla har sina starka och svaga sidor. Jag kan bara inte låta bli att faschineras av hur olika dom är. Det är skillnad på killar och tjejer, men jag tror att platsen i syskonskaran och personligheten från början påverkar betydligt mer.

Att vara förälder är en himla balansgång; en ska puschas, en ska bromsas och en ska trugas. Det ska göras vid rätt tillfällen och i lagom mängd. Det är nya utmaningar hela tiden men det gamla slitna uttrycket "små barn små bekymmer, stora barn stora bekymmer" stämmer så bra även om jag skulle vilja byta ut ordet bekymmer mot beslut för allt är inte bekymmer men det är många beslut att fatta.

Andra bloggar om: föräldrar, föräldrarollen, syskon, barn, familjeliv

Skrivbord + bionicle + radio + Martin

I julas fick Martin ett skrivbord, en del Bionicle-LEGO och en radio. De prylarna har sysselsatt honom timme ut och timme in. Han sitter vid sitt skrivbord och lyssnar på radio och bygger Bionicle-figurer långa stunder varje dag.
Jag tycker att Bionicle-figurerna är ganska fula, men dom roar tydligen en 7-åring och hans kompisar. Idag hade Martin byggt gubben på bilden. Den är ju också ful, men ganska häftig eftersom den når Martin till knäna.

Andra bloggar om: bionicle, Lego, barn

Är det mina barn?

I fredags var Cissi och klippte sig. Hon klippte lugg efter att inte ha haft lugg på mååånga år. Dessutom blir hennes hår mörkare för varje gång hon klipper sig. Nu ser det ut som om hon har färgat håret mörkare och dessutom fått lugg. Jag har hajat till många gånger när jag tittat på henne. Det är snyggt så det är inget fel på det sättet. Nu, efter en vecka, har jag vant mig vid hennes nya utseende.

Härom dagen gick Henrik och jag till ICA. Vi gick i vanlig lugn takt, men jag hade stora problem att hänga med hans elefantkliv. Han har ju vuxit om mig med snart en decimeter och på något vis tar hans ben mycket längre kliv än mina. Är det min lille plutt som nu går i från mig hur lätt som helst?

I går var vi och hämtade Martins glasögon. Han är riktigt fin i dom, men det är ovant. Han ser så förståndig ut, utan att se ut som en plugghäst. Än så länge har han dom bara korta stunder för att vänja sig. Det är ju bra så att vi andra hinner vänja oss också.

Det är bara att inse att barnen har blivit stora. Det är ju skönt för det mesta, men ibland kan jag sakna en liten plutt.

Andra bloggar om: barn, familjeliv