Bandvävning

I somras önskade jag mig en vävvarp i födelsedagspresent. Jag fick låna svärmors bandvävstol och fick ett par varpflätor att prova på bandvävning med. 

Nu har jag kommit en bra bit på väg. Jag har inte vävt så många gånger, men det blir en rejäl bit varje gång. Konstigt att det kan gå så fort ändå när jag bara slår in en tunn tråd.

Bandvävstolen är smidig att bära omkring. Det i kombination med den bärbara datorn ger en bra kombination. Idag blev det vävning och rapport samtidigt.

Jag är inte vävfrälst just nu, men det har ändå varit kul att prova på. Det blir ett fint band som kommer räcka till många handduksband. Och jag kan tänka mig att väva mer någon gång i framtiden.

Drogen träning

Om man är beroende av socker så känner man ett sug efter socker och mår bra när man får socker. Om man är beroende av alkohol så längtar men efter alkohol och känner sig tillfredsställd när man fått alkohol. (Föreställer jag mig i alla fall.) Men...

..om man är beroende av träning så säger kroppen "Nej, ska du verkligen träna?" "Visst är det jobbigt att träna?" "Det är skönare om du lägger dig i soffan.". Då kan man ju undra om jag verkligen är beroende av träning. Det är jag kanske inte i den bemärkelsen, men jag mår bra av träning. Den här veckan har det varit fullt upp med scoutmöten, utvecklingssamtal och föräldramöte plus intensiva diskussioner på jobbet. Jag har inte fått till någon träning och varit ambivalent över om det är skönt att vila eller att jag borde träna. Samtidigt mår jag sämre (men fortfarande ganska högt upp på må-bra-skalan) och stressnivån stiger (fullt hanterbar men ändå märkbar).

Idag lös solen och jag fick till en joggingrunda på lunchen. Efter det minskade stresskänslan och jag mådde skönt bra ända in i själen. Drogen träning fungerar alltså, men varför längtar jag ändå inte efter att träna? Jag längtar efter att ha tränat, men inte till själva träningen. Det är något fel på min drog! Så mycket lättare det vore om jag kände ett enormt sug efter att träna. Kan man komma dit?

Förälramöte

Föräldramöte i årskurs åtta. Det är sällan mycket information på föräldramötena. Denna gången verkade det gå väldigt fort, men sedan kom det upp en del om stämningen i klassen. Gösses vilka intriger, framför allt bland tjejerna. Det pågår tydligen riktigt ful mobbing och grupptryck för att ingen ska sticka ut. Ett par stycken har tydligen slutat i klassen på grund av detta och nu är nästa tjej riktigt hårt utsatt. Det gör ont i hjärtat att höra vilket tufft vardagsliv de har i skolan!

Rektorn pratade en del om vad skolan gjort och lovade att göra ännu mer när hon fick höra att det blivit värre igen. Tydligen är det oftast mest sånt här i klasserna i just årskurs åtta. Det är ju en otroligt jobbig mellantid och tonårstid.

Jag gick hem och pratade med sonen, men han visste inte mycket om vad som hänt. Det enda han kunde bekräfta är att det är tre tydliga grupperingar i klassen; nördarna, tuffingarna och övriga. Jag var ju tvungen att fråga vilken grupp han tillhör. "Nördarna, vad trodde du annars?" Och han tycker att man får vara precis som man vill i den gruppen så han verkar ändå ha det ganska lugnt. Han har tillräckligt mycket självförtroende och är på sitt sätt och hittar sina likasinnade kompisar. Det känns lugnt!

Socker eller inte

Idag lagade jag rotmos och fläsklägg. Eftersom det tar lite tid så var det inte den maten vi åt till kvällsmat. Det blev i stället pastarester och det sista av julskinkan som en gratäng, med broccoli till. Som vanligt efter att ha ätit pasta så blir jag lite sötsugen. Jag planerade något litet men sött till kvällsteet. Först skulle jag bara göra rotmoset och plocka undan i köket...

Under tiden satte jag på en dokumentär som jag blev tipsad om härom dagen. Filmen heter Sockerfilmen och finns på svtplay. I filmen är det en kille som inte ätit socker alls på länge som nu ska testa vad som händer om han äter socker som en genomsnittlig australiensare, dvs 40 tsk per dag. I övrigt äter han nyttig mat och tränar som han brukar. Mycket snart börjar effekterna på vikt, blodfetter, humör, hud och så vidare att märkas. Ungefär där var kvällsteet färdigt, men nu var jag INTE sugen på socker längre.

Riktigt skrämmande vad sockret gör med kroppen. Killen i experimentet åt inte fler kalorier än innan, bara att kalorierna kom från annan mat. De kom från socker i stället för från avokado, nötter och ost. Under de 60 dagar som experimentet pågick gick han upp 8,5 kg och ökade midjemåttet med 10 cm. Detta alltså trots samma kaloriintag och samma mängd träning. Inte mådde han bra heller, förutom korta sockerkickar.
Se filmen, den är bra men skrämmande!

Positiva överraskningar

Den här helgen har jag blivit förvånad och imponerad av sönerna två gånger. De är naturligtvis fantastiska på en massa vis, men denna helgen har jag tappat hakan ett par gånger.

Första gången var i fredags. När jag kom hem från jobbet höll Henrik på att städa sitt rum och röja undan en massa saker. Han dammsög och städade mer än han gjort på länge. De gånger det brukar bli gjort är när jag säger till, men denna gången hade jag inte sagt något alls. Bra jobbat!

Andra gången var i går kväll. Jag tyckte Martin suttit inne vid datorn så mycket under fredag och lördag att jag ville få ut honom lite under söndagen. Jag frågade om han inte kunde tänka sig att åka skridskor ihop med en kompis eller att följa med ut i skogen och logga några cacher som krävde trädklättring. Jag hade väntat mig ett totalt nej som svar. I stället säger han: "Varför inte båda?"

Sagt och gjort idag blev det en timmes skridskoåkning på förmiddagen och ett par timmar i skogen på eftermiddagen. Martin klättrade runt som en apa i träden och skrattade åt mig när jag lyckades doppa båda fötterna i det kalla vattnet i ett dike. Det blev en bra utflykt som avslutades på ett fik.

Känns så bra när barnen kan överraska positivt. Då känns det att man kan ha gjort något rätt i alla fall i uppfostran. Som en liten klapp på axeln.

Teknikorienterad skogsutflykt

Idag blev det en liten skogsutflykt på förmiddagen. Vi tog bilen till grannstaden och gick en promenad i Mjölbys skog. Vi har varit där förut både på scoutarrangemang och för att logga cacher, men det finns ändå mer att upptäcka och fler cacher att logga.
Vi parkerade bilen i mitten och började med att gå drygt en kilometer åt ena hållet. Cachen som vi skulle hitta låg ett par hundra meter in i skogen från stigen. Där, precis nära cachen, fanns en skylt som talade om var vi var. Mycket hjälpsamt med en skylt som säger "skogen". Tack, då vet vi!

När vi kom tillbaka till bilen tog vi fikaväskan och satte oss på var sin mossig sten. Fikastunden är ju halva grejen med en skogsutflykt!
Sedan gick vi vidare åt andra hållet. Vid en av cacherna stötte vi på två finska geocachare som var ute på cacheresa. Kul att träffa på likasinnade. Konstigt nog är det inte helt sällan som man stöter på andra cachare helt oplanerat. Det tyder förmodligen på att intresset för geocaching har ökat och ökar hela tiden så vi blir fler och fler som går runt i skogen och stirrar på en GPS. Vi gjorde sällskap med finnarna till nästa cache som hittades snabbt med fyra letare, Sedan gick vi tillbaka mot vår bil och körde hemåt, med bara ett par korta cachestopp på vägen.

När vi gick där i skogen funderade jag lite på dessa teknikorienterade utflykter. GPSn är naturligtvis med för att vi ska hitta cacherna. Vilka cacher vi hittat loggar vi på internet när vi kommer hem. Dessutom har jag en app på telefonen som kan logga hur långt vi går. Jag använder den i vanliga fall när jag springer, men ibland slår jag även på den på cachepromenader. Det är lite kul att veta hur lång promenaden blev. (5,6 km idag) Förutom detta så tog jag ett par foton för att ha till blogginlägget. Ibland händer det även att det hamnar något på facebook om utflykten. Detta låter ju helt galet när man tänker på det på det viset!
Å andra sidan, utan GPSn med geocacher så är det många av våra utflykter som inte hade blivit av. Det är inte lika spännande att gå runt hemmakvarteren utan mål, som att leta burkar i en okänd skog. Och att skriva på facebook och blogga kan förhoppningsvis inspirera någon annan. Bloggen fungerar dessutom som en rolig dagbok för mig. Det är som att bläddra i ett gammalt fotoalbum när jag läser tillbaka i gamla inlägg och minns. Det är nog bara att inse att detta tillhör nutidens friluftsliv och friluftslivet blir inte sämre av det.

Tekakor

Ett misstag kan leda till något bra...

Varje morgon (med mycket få undantag) så kokar jag gröt till två personer. Det gör jag utan att tänka, lika dant varje morgon. I söndags morse var inte Mannen hemma. Jag visste mycket väl att jag bara skulle koka en portion gröt, men det hjälpte inte. Plötsligt stod jag där med två portioner gröt.

Det är dumt att slänga något. I stället kom jag att tänka på ett brödrecept där man ska börja med att koka gröt. Jag letade upp receptet och justerade gröten att passa receptet. Som vanligt kan jag inte följa receptet ordentligt. Jag ersatte en del av vetemjölet med grovt rågmjöl. Det blev lättbakade och goda tekakor så nu tänkte jag dela med mig av receptet.

Tekakor

Koka gröt i ett par minuter av:

3 dl havregryn (bytte lite mot rågflingor)
3 dl vatten
1 tsk salt

Tillsätt:

0,5 dl olja
5 dl vatten
Låt blandningen bli 37 grader

100gr jäst
0,5-1,5 dl socker
15-20 dl vetemjöl (bytte 5 dl mot grovt rågmjöl)

Smula ner jästen i en bunke. Tillsätt grynblandningen och lös upp jästen.
Tillsätt socker (mängd beroende på hur söta tekakor du vill ha) och sedan vetemjöl tills degen känns bra. Låt degen vila 5-10 minuter.
Sätt ugnen på 250 grader.

Dela degen i 24 delar. Rulla bullar och platta ut till tekakor. Jobba med lätt hand. Lägg på plåt, nagga och jäs 20-30 min.
Grädda mitt i ugnen 250 grader 7 min.