Nu har jag läst ut Haruki Murakamis Sputnikälskling. Som vanligt har jag problem när jag ska beskriva Harukis böcker. Det brukar vara för att handlingen är oväsentlig och stämningen i boken är det väsentliga.Denna boken börjar på samma sätt. Första halvan av boken är så suveränt bra skriven. Jag svävade runt på moln och verkligen sög på den goda karamellen. Handlingen i den delen spelar ingen roll, jag uppskattar personerna och personbeskrivningarna. Alla personer i Harukis böcker är så sympatiska att man älskar dom allihopa. Gemensamt för alla personer i böckerna är att dom är ganska ensamma med endast någon vän, men den vännen är å andra sidan en riktigt nära vän. Alla personerna är lite konstiga på sitt sätt (vem som nu inte är det), men det tas ingen notis om det. Personen beskrivs inte som konstig utan råkar bara ha sina egenheter. I denna boken är det berättaren, hans vän Sumire och Sumires nyvunna vän Myu.
Sedan kommer tredje fjärdedelen där mysteriet tätnar och får en ganska mystisk lösning. Lösningen beskrivs inte direkt utan antyds bara. Sedan följer sista fjärdedelen av boken som jag inte förstår vad den har med resten att göra. Det kanske hänger ihop, men för löst tycker jag.
Så mitt råd är att välja någon av de andra böckerna av Haruki Murakami som jag läst; Norwegian Wood eller Kafka på stranden
Andra bloggar om: Haruki Murakami, Sputnikälskling, böcker
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar