Åsne Seierstads bok Hundra och en dagar är en dokumentär om USA:s krig mot Irak. Det är inte en hel bild över kriget utan mer en beskrivning av journalisternas arbete och vardag i Bagdad före och under kriget. Det är helt beskrivet och speglat av Åsnes upplevelser, vilket jag tycker är intressant. Alla krigsskildringar är ju färgade av den som skrivit den, men här framgår det tydligt att det är så.I boken finns det också gott om beskrivningar av de vanliga bagdadbornas liv. Åsne blev ju under kriget känd för att beskriva den vanliga människans upplevelser och liv. Det var inte helt lätt för henne att få sånna historier. Alla var ju rädda för att säga sanningen och journalisternas arbete begränsades väldigt av regimen.
I går läste jag ganska mycket i boken och just då pågick kriget som bäst, i boken alltså. Det var mycket bomber som föll runt om i Bagdad. Plötsligt vaknade jag i natt av en massa oväsen som lät som bomber och flygplan, åtminstone enligt mig som var yrvaken och utan krigserfarenhet. Efter att ha vaknat till lite och lyssnat ordentligt insåg jag att det var ett rejält åskväder. Det tog en liten stund innan jag kunde lugna ner mig och ändå är jag absolut inte åskrädd.
Hundra och en dag är en intressant och bra bok. Jag gillade denna liksom jag gillade Åsnes ganska annorlunda bok Bokhandlaren i Kabul. Nu ska jag snart börja läsa Ängeln i Groznyj.
Andra bloggar om: Åsne Seierstad, hundra och en dag, böcker
1 kommentar:
Hundra och en dagar är en bra bok, även jag gillade den. Seierstad har en märklig förmåga att skriva så att man känner sig närvarande på den plats som beskrivs. Har inte läst Groznyj, men kanske gör det under sommaren.
Skicka en kommentar