Utvecklingssamtal i skolan

Idag har vi varit på samtal nummer tre i skolan på tre veckor. Tre barn innebär tre olika samtal, på olika stadier naturligtvis och med olika personal. Det innebär naturliga skillnader mellan samtalen, men jag kan ändå se ett tydligt mönster.

På den kommunala skolan har de sedan ungefär ett år tillbaka använt sig av elevledda samtal. Det innebär att eleverna själva samlar ihop information från sina olika lärare (lite olika på olika stadier förstås) och eleverna presenterar själva sina resultat och förbättringspotentialer på samtalet. Läraren kan ha flera samtal på gång samtidigt så de kommer och går. En individuell utvecklingsplan fylls i med känslan att vi måste klämma fram 2-3 förbättringspunkter.
Vi som föräldrar får ingen information i förväg och samtalet tar ungefär 60 minuter.

På friskolan idag var det en annan effektivitet. Vi föräldrar och eleven hade ombetts att titta igenom de olika lärarnas kommentarer i förväg. Korta, tydliga kommentarer om resultatet och några små "att tänka på".
På samtalet gick mentorn snabbt igenom materialet som vi läst innan. Han lade till några egna kommentarer. Både vi föräldrar och eleven fick förstås möjlighet att fråga eller kommentera. Till slut fick eleven skriva ner några förbättringspunkter. Det blev några punkter, men det tvingades inte fram något till varje ruta i formuläret bara för att det skulle vara så.
Samtalet tog 30 minuter och jag fick ut minst lika mycket av det.

Jag kan naturligtvis bara jämföra utifrån min föräldravy och jag föredrar den andra typen av samtal. Jag kan förbereda mig och jag får ut minst lika mycket, men på kortare tid.

En intressant fråga efter detta är hur eleverna uppfattar det. Vilken elev har mest koll på vad han/hon kan och vad som kan/bör förbättras? Det har jag svårare att svara på, men jag tror att eleverna har väldigt bra koll på vad dom kan redan innan samtalet.

Båda samtalstyperna har väl sina fördelar, men är det värt all den tid som förberedelserna tar och all den extra tiden som samtalen tar? Förberedelserna av samtalen själ mycket lektionstid. Är det väl använd lektionstid? Det är ju naturligtvis bra att reflektera över sitt lärande, men är alla skolelever mogna för det?

Andra bloggar om: utvecklingssamtal, skola, skolan, familjeliv

Elevledda utvecklingssamtal

Idag har vi varit på samtal i skolan, elevlett utvecklingssamtal. Jag är mycket tveksam till att ha elevledda samtal. Läs här vad jag skrev om det i våras.

Det kanske fungerar bra med elevlett samtal för pratglada barn, men med en tonårstrött 14-åring som man får dra saker ur så blir det rätt segt. Det är ju då man behöver öva, kommer någon att invända. Det kan jag hålla med om, men ändå.

Tanken med dom här samtalen är att läraren ska kunna hålla igång 2-3 samtal på en gång. Tacka sjutton för att det behövs eftersom samtalet tar nästan en timme, jämfört med dom 15 minuter som det var när vi gick i skolan. Att läraren inte är med tycker jag är den största nackdelen med denna typ av samtal. Idag råkade (eller var det planerat?) det vara så att det inte var fler samtal samtidigt så handledaren var med hela tiden. Det hjälper till väldigt mycket eftersom hon kan ställa rätt ledande frågor för att få Henrik att säga vad han tycker och hur det går om olika saker.

Hur som helst så går det bra i skolan och det är ju huvudsaken. Det som är lite jobbigt för mig är att höra exakt samma kommentare som jag själv fick höra under alla skolår. "Du måste räcka upp handen mer" Jag visste att jag borde det men jag ville ju veta med 150% säkerhet att jag hade rätt innan jag räckte upp handen. Jag kan också konstatera att Henrik är lika ingenjörsmässig som jag; det är mycket lättare att punkta upp fakta än att skriva målande fantasiberättelser. Skönt att veta att vi är släkt, men det kan vara jobbigt att vara för lika.

Andra bloggar om: skolan, utvecklingssamtal

Skolan vs Verkligheten

Det här har varit en intressant vecka, med intressant slutsats.

I tisdags var jag på föräldramöte i årskurs 7. Då noterade jag att rektorn lärt sig använda powerpoint i stället för felvända overhead. Skolan har alltså kommit ifatt teknikutvecklingen. Närmat sig i alla fall.

På föräldramötet var det bland annat information om vårens utvecklingsamtal. Det ska bli elevledda utvecklingssamtal. Det provade vi på i årskurs fem i höstas. Vi var inte speciellt positiva då. Enligt rektorn gav sånna samtal SÅ bra resultat och alla var SÅ nöjda. De som inte var nöjda, hade dom insett, hade inte fått tillräckligt med information om vad samtalen innebar. Det är alltså bara att inse att vi fått för lite information, för vi kan ju inte ha en annan åsikt. Hur som helst så har vi ju nu fått ännu mer info så vi får se om vi blir nöjdare.

Men håll i er nu! Idag informerades vi på jobbet om att vi ska ha arbetarledda utvecklingssamtal. Så heter det naturligtvis inte utan de har hittat på ett engelskt uttryck som går att förkorta, men det innebär detsamma. Det är den anställde, inte chefen, som ska samla in informationen och leda utvecklingssamtalet med chefen. Ja om sig själv förståss, inte om chefen.

Slutsatsen blir alltså att skolan för en gångs skull ligger före verkligheten!! Blir intressant att se om jag kommer tycka så bra om dom kommande samtalen nu när jag är så välinformerad.

Andra bloggar om: skolan, utvecklingssamtal