Idag när jag rensade i gamla kollegieblock så hittade jag en text som jag skrev ner efter ett samtal med min mormor för snart fyra år sedan. Numera rör hon ihop alla tidsperioder när hon pratar, men då kom hon fortfarande bra ihåg gamla tider. Att minnas vad som hände igår är mycket svårare för en dement.
Här kommer alltså en historielektion om hur det var i slutet av 1920-talet berättad av min mormor:
Jag var 14-15 år när jag började på telegrafen. Då jobbade jag med telegram. Jag var springflicka som sprang ut med telegrammen. Vi var två flickor på förmiddagen och en på eftermiddagen.
Vi hade cyklar. Ibland cyklade vi omkull. Så fort vi cyklade, för då fick vi en stund ledigt sedan!
Sedan slutade de med detta. Då fick jag jobba som telefonist trots att jag inte hade åldern 16 år inne. För att få börja så måste man visa friskhetsintyg. Min syster hade glasögon så hon fick inte börja som telefonist. Någon månad senare tog de bort det kravet. Min syster var ledsen för att hon inte fått börja eftersom man tjänade bra som telefonist. Jag fick 125:- i månaden. Sedan fick jag mer när jag blev äldre.
Vi hade roligt. Vi lyssnade på samtalen. Sedan blev det automatiskt så att vi inte kunde lyssna utan att vakterna såg det. Då blev man åthutad med en gång. Men när man jobbade på natten var det inte så mycket samtal och ingen vakt så då tjuvlyssnade vi. Det var långa kärlekssamtal då. Det fick vi ju inte förstås. Vi hade skrivit på ed. Men alla lyssnade ju och sedan blev det ju prat om olika saker.Andra bloggar om: telefonist, telefoni, Mormor, städning
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar