Är det mina barn?

I fredags var Cissi och klippte sig. Hon klippte lugg efter att inte ha haft lugg på mååånga år. Dessutom blir hennes hår mörkare för varje gång hon klipper sig. Nu ser det ut som om hon har färgat håret mörkare och dessutom fått lugg. Jag har hajat till många gånger när jag tittat på henne. Det är snyggt så det är inget fel på det sättet. Nu, efter en vecka, har jag vant mig vid hennes nya utseende.

Härom dagen gick Henrik och jag till ICA. Vi gick i vanlig lugn takt, men jag hade stora problem att hänga med hans elefantkliv. Han har ju vuxit om mig med snart en decimeter och på något vis tar hans ben mycket längre kliv än mina. Är det min lille plutt som nu går i från mig hur lätt som helst?

I går var vi och hämtade Martins glasögon. Han är riktigt fin i dom, men det är ovant. Han ser så förståndig ut, utan att se ut som en plugghäst. Än så länge har han dom bara korta stunder för att vänja sig. Det är ju bra så att vi andra hinner vänja oss också.

Det är bara att inse att barnen har blivit stora. Det är ju skönt för det mesta, men ibland kan jag sakna en liten plutt.

Andra bloggar om: barn, familjeliv