tisdag 4 november 2008

Jämstäldhet, en utopi

Så träffande Terri skriver i aftonbladet. Hon beskriver bara "jämstäldheten" i hennes familj, men visst stämmer det överrens med hur det är i väldigt många familjer. Det är kvinnan som är projektledare, det är kvinnan som plockar ständigt och jämt, det är kvinnan som vet när det behöver handlas, när det är dags att laga mat, när aktiviteterna börjar osv. Männen gör naturligtvis också saker i hemmet, men mer påtagliga saker som avslutas efter en stund; typ handlar enligt den färdiga listan, tvättar, dammsuger, betalar räkningar.

Det som är jobbigt är inte att göra sakerna utan att alltid behöva tänka på vad som ska göras, vem som har gympa idag, att vi behöver handla idag eftersom ingen har tid i morgon, att vi behöver barnvakt på torsdag, att lappar ska fyllas i och lämnas till skolan, att presenter behöver köpas, att komma ihåg att tacka ja till barnkalaset, att komma ihåg att barnen behöver mycket kläder just den dagen eftersom det är skogsdag, att komma ihåg matsäcken som någon skulle ha med sig, att se till att det finns snabblagad mat hemma för just den här dagen har vi inte tid att laga, att komma ihåg att det är läsläxa till på tisdag, att komma ihåg att köpa vinterskor till alla barn innan det blir kallt osv, osv.

Jag kanske ska läsa om boken Familjens projektledare säger upp sig, för att ta reda på hur man säger upp sig från det här dåligt betalda projektledarjobbet.

3 kommentarer:

Cicki sa...

Oj så man känner igen sig i din beskrivning. Det lustiga (eller det kanske inte är så lustigt) är att det har fortsatt på samma sätt fast vi numera bara är två personer i hushållet. Nu när jag syr inför marknaden har sambon lovat att ta över det mesta av det andra arbetet. Och det gör han. Men fortfarande är det jag som tänker ut vad vi ska äta, ser till att det är framtaget ur frysen, säger till när maten ska börja förberedas.

Nu har jag börjat strejka så jag tar inte fram mat ur frysen, jag lämnar disken på bänken istället för att plocka ner den i diskmaskinen, jag säger inte till när han ska börja med maten. Han tittar konstigt på mig men gör det han ska göra utan kommentarer. Men vi äter framför TV:n eftersom allt blir försenas osv. Det är faktiskt rätt kul att strejka och protestera lite.....:-)

elin sa...

Jag är också en projektledare. Men jag har svårt att sätta fingret på vems "fel" det är. En del skulle nog skylla på mannen som i och med att projektledaren går in släpper allt vad planering och framförhållning heter. Men det är väl delvis mitt fel också som känner det där huvudansvaret att alltid ha koll. Dubbelkollar allt som alla andra gör av rädsla för att någon ska bli missat (För det blir ju så besvärligt om tider hit och dit blir bortglömda). Mannen liksom ger upp då jag vill ha det på mitt sätt.

Och sedan klagar jag för att det blir för mycket (!!)

Något jag ska försöka sträva efter är att mina eventuella döttrar i framtiden ska slippa ta en sådan roll. För visst är inte jag den första kvinnan i ledet som anammar detta beteende.

Camilla sa...

Håller med dig Cicki om att det är kul att strejka ibland. Tyvärr slutar det ofta med att jag antingen blir sur eller tar hand om det i alla fall, fast mycket senare än jag tänkt.

Jag håller med dig Elin också. Visst är det delvis självpåtaget att jag vill ha koll på allt. Men å andra sidan är det inte så kul att hämta barn på dagis som är ditlämnade av mannen, nästan utan ytterkläder. Det är inte så kul när man missat att lämna in lappen för att ingen tog ansvar för det. Det är inte så kul att stå med fruset frukostbröd, eller inget bröd alls. Alltså tar jag på mig allt det där ansvaret för att slippa de jobbiga situationerna. Men visst skämmer jag bort mannen som inte behöver tänka längre.