Drogen träning

Om man är beroende av socker så känner man ett sug efter socker och mår bra när man får socker. Om man är beroende av alkohol så längtar men efter alkohol och känner sig tillfredsställd när man fått alkohol. (Föreställer jag mig i alla fall.) Men...

..om man är beroende av träning så säger kroppen "Nej, ska du verkligen träna?" "Visst är det jobbigt att träna?" "Det är skönare om du lägger dig i soffan.". Då kan man ju undra om jag verkligen är beroende av träning. Det är jag kanske inte i den bemärkelsen, men jag mår bra av träning. Den här veckan har det varit fullt upp med scoutmöten, utvecklingssamtal och föräldramöte plus intensiva diskussioner på jobbet. Jag har inte fått till någon träning och varit ambivalent över om det är skönt att vila eller att jag borde träna. Samtidigt mår jag sämre (men fortfarande ganska högt upp på må-bra-skalan) och stressnivån stiger (fullt hanterbar men ändå märkbar).

Idag lös solen och jag fick till en joggingrunda på lunchen. Efter det minskade stresskänslan och jag mådde skönt bra ända in i själen. Drogen träning fungerar alltså, men varför längtar jag ändå inte efter att träna? Jag längtar efter att ha tränat, men inte till själva träningen. Det är något fel på min drog! Så mycket lättare det vore om jag kände ett enormt sug efter att träna. Kan man komma dit?