Gästbloggare

Just nu har det ju varit glest mellan blogginläggen. Då tänkte jag att det kan passa bra med en gästbloggare. Cissi hade i skolan i uppgift att skriva ett kåseri. Hon funderade en del på vad hon skulle skriva om och vad ett kåseri är för något. Vid frukosten förra fredagen när jag och Mannen pratade om vad vi skulle göra på kvällen så tyckte hon att det var ett utmärkt ämne för hennes kåseri.

När jag sen fick läsa kåseriet tyckte jag att det var så bra skrivet att jag inte kan låta bli att publicera det. Jag har fått Cissis tillåtelse. Läs och njut av hennes beskrivning av sina tokiga föräldrar!

Mina föräldrar i en vinglig gummibåt
Ända sedan jag var liten så har mina föräldrar dragit med sig mig och mina bröder ut i skogen vare sig vi ville eller inte. Ibland skulle vi tälta i fjällen och gå runt med en ryggsäck som var ungefär lika stor som en själv hela dagen, varje dag i en vecka eller två. De fick oss att paddla och åka längdskidor och massvis olika saker.
Efter många år av alla möjliga naturutflykter så hittade de en "sport" som kallas Geocaching. Det går ut på att människor världen över placerar små lådor ute i skogen, vid en vägkant, mitt i stan, inne i en stor byggnad, eller var de nu kommer på för ställe. På en internetsida kan man lätt hitta koordinater till alla dessa "cacher". Med hjälp av en GPS ska man sedan leta upp lådornas gömställen och skriva upp på hemsidan att man har hittat den.
Jag kunde aldrig förstå vad som kunde vara så roligt med det här, men det var den perfekta sporten för mina föräldrar och de har hållit på så många år nu att jag knappt minns när de började.
De flesta lådor ligger på ganska enkla ställen, som under en sten eller bakom en buske. Men det finna alltid de som vill utmana andra genom att lägg ut lådor på så underliga ställen de kan. Igår när jag kom hem och gick in i köket så möttes jag av min pappa som satt på golvet och skruvade ihop en nyköpt snöraka. Eftersom det inte finns någon snö ute än så undrade jag vad han höll på med, och självklart var det en ny cache de skulle ta.
En halvmil hemifrån oss finns det en bro som går minst sju meter över vattnet som rinner under den. På brons undersida har någon människa med lite konstiga intressen placerat en låda med hjälp av magneter. I två månader har mina föräldrar försökt klura ut hur de ska få ner den här lådan, och nu har de äntligen en plan. Idag ska de och två kompisar sätta sig i en liten gummibåt och åka fem meter över vattnet tills de står rakt under bron. När de väl är där ska de prova sin plan för att ta ner lådan.
Snörakan de köpt går att fälla ut och blir som högst lite över sex meter. Längst fram på den ska de tejpa fast en kartong, som de på något sätt ska fånga upp cachen i. Planen är att ställa sig upp i den gummibåten och sticka upp snörakan i ett försök att få ner lådan så att de kan skriva sina namn på det lilla blocket som ligger däri.
Jag är iallafall glad att jag slipper sitta i en vinglig liten gummibåt med fyra vuxna människor och ett snöraka-kartong-redskap. Hursomhelst, det ska bli kul att få höra hur det gick för dem... Men jag kan väl inte klaga, det är alltid underhållande att lyssna på deras nya påhitt som en paus i läx-läsandet.