I går somnade min mormor in lugnt och stilla. Det känns förstås sorgligt, men ändå skönt. Hon var 97 år och skulle fylla 98 år i sommar, så hon har ju haft ett långt och bra liv. Jag har haft förmånen att ha kvar mina far- och morföräldrar väldigt länge, men nu är det ingen kvar av dom i den generationen. Det är ju livets gång, men det väcker en del tankar och insikter om livet, föräldrar och döden.
Något annat som också är sorgligt, men på en helt annan skala, är att min cykelgubbe ska sluta jobba. Det är ju hos honom vi köpt cyklar under många år, både till oss vuxna och till barnen. Dessutom har vi ju varit där ett antal gånger för att laga och fixa familjens cyklar. Stället kommer finnas kvar, men inte han som är så trevlig att slänga käft med. Undra om vi kommer att fortsätta att åka till just den butiken. Nu är i alla fall min cykel nyservad så jag hoppas klara mig ett tag.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Det är sorgligt när någon försvinner. En liten tröst kan ju vara att du fick ha din mormor kvar länge och att vet att hon levt ett bra liv.
Vad trista nyheter, speciellt mormor! Jag beklagar sorgen. Vilket långt och fint liv hon fick. Fantastiskt att få ha sin mormor kvar så länge och njuta av klokhet och berättelser :)
Det är sorgligt att mista sin mormor, hur gammal hon än har hunnit bli. Som du säger väcker det en del tankar om liv och död; man tappar en länk bakåt i kedjan och inser att man själv också är en del av det som formar kommande generationer...
Skicka en kommentar