Jag läste en insändare i Utemagasinet där en person tyckte att alla par borde ge sig ut på vandring då och då, gärna i flera dagar i fjällen eller i södra delarna av landet. Det är kanske mycket att begära av många, men i grunden har hon rätt. För visst är det lättare att prata om svåra saker när man slipper titta varandra i ögonen. Och framför allt så blir man inte avbruten om man är på promenad. Det finns ingen telefon (nåja, stäng av mobilen då), dator eller tv som kan distrahera. Jag tycker det låter som en väldigt bra terapiform.
I mörkret på kvällen kan man också diskutera saker utan att behöva titta varandra i ögonen. Det gjorde jag och Mannen mycket dom första åren. Det kunde gälla precis vad som helst, men var långa mysiga samtal. Jag undrar vart dom har tagit vägen nu? Kan det vara så att jag är tröttare nu och somnar på två minuter efter att jag lagt huvudet på kudden? Svårt att hinna med en givande diskussion då.
Andra bloggar om: psykologi, relationer, terapi
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar