Göran Redin: En skärva hopp

Nu har jag läst ut min julklappsbok. Jag lånade och läste Göran Redins första bok Ett fjärran krig och gillade den så mycket att jag önskade mig del två i julklapp. En skärva hopp kom ut i höstas. Den är en direkt fortsättning på del ett. Här får vi fortsätta följa syskonen från Lövberga gård i trakten av Björsäter i Östergötland. Det är syskonen Karin, Erik och Anders som nu vuxit upp och har sina första "jobb".

Karin åkte redan i förra boken till Finspång för att tjäna som köksa och redovisningshjälp hos herr Koeman som är något slags förman på Finspångs bruk. Nu får vi följa henne hur det går riktigt bra för henne och hon får mer och mer ansvar. Som barn har Karin fått lära sig mycket om läkekonst och det kommer väl till pass när en pojke skadas svårt. Karin vårdar pojken som först klarar sig bra men sedan får blodförgiftning och dör. Detta och en del andra omständigheter gör att Karin anklagas för häxeri.

Erik möter krigets grymhet i Polen och Tyskland. Många av de östgötska soldaterna dör av sjukdomar och köld medan de väntar på att få slåss mot fienden. Ytterligare en hel del blir förstås dödade under ett stort slag. Även för Erik går det bra och han blir befordrad. Han sköter sitt åtagande bra ända tills några svartsjuka soldater får honom åtalad för stöld från en kyrka. Kyrkstöld är riktigt allvarligt och han riskerar att straffas med döden.

Anders är kvar hemma på Lövberga gård. Han gifter sig och är lycklig med sin fru. I stället för att kunna satsa helt på livet på gården så blir Anders tvungen att göra dagsverken vid bygget av Ekenäs slott. Där hände en olycka som syskonens ovänner utnyttjar för att sätta dit Anders.

Ett tag känns det som att det händer syskonen lite för mycket, även om varje enskild händelse känns rimlig. Så småningom visar det sig att det finns ett samband mellan en del av de "olyckor" som drabbar syskonen.

Syskonen och berättelsen är på hittade, men runt de påhittade personerna händer det som hände på 1600-talet. Därför lär man sig en del om livet på 1600-talet, om Finspångs bruk, om häxprocessen, om kriget i Europa, om villkoren för vanliga människor. Det är så här jag hade velat läsa historia i skolan då hade det varit mycket intressantare och mer hade fastnat.

Jag tycker om även denna boken. Det kunde ha ägnats några färre sidor åt att beskriva de krigande soldaterna som Erik red runt med. I övrigt så njöt jag av varje kapitel när jag läste. Nu väntar jag ivrigt på nästa del, men det låter tyvärr som att det kan dröja ett tag till.  För er som inte läst dessa böcker än så kan jag varmt rekommendera dem, särskilt om du bor i Östergötland för det är kul att känna igen sin hemtrakt.

Ska man lita på sina tonåringar?

En dag i förra veckan pratade vi barn på lunchen. Jag pratade med en kille som jag inte känner så väl, men av samtalet framkom att han har en två-åring. Jag pratade bland annat om Henrik som skulle låna vår bil för att köra ner i Tyskland. Jag pratade även om något annat som våra barn gjort, minns inte riktigt vad. Då säger killen:
- "Jag förstår inte föräldrar som litar på sina tonåringar. Jag skulle aldrig lite på en tonåring."

Vad är det för sätt att se på sina och andras barn? Även tonåringar är människor och förtjänar respekt. Han kommer att få det väldigt jobbigt om han inte ska lita på sina barn.

Jag utgår i stället från att jag kan lita på barnen, oavsett ålder. Om de skulle visa att det inte är så då omvärderar jag och tar andra beslut, men utgångspunkten är att lita på att de gör det de säger att de gör.

Om man inte ska lita på dom och i stället kontrollera allting, när ska man då släppa greppet? Ska man plötsligt på 18-årsdagen släppa över kontrollen helt. Då har ju barnen inte fått träna i att ta ansvar och att fatta egna beslut.

Jag har i alla fall fått till två mycket kompetenta barn som passerat tonåren. Nu återstår en som är precis i början på tonåren. Jag kör väl på ungefär likadant med honom så får vi se. Samtidigt undrar jag nyfiket vad kollegan själv gjorde i tonåren, som gett honom insikten att man inte ska lita på tonåringar.

Mycket resande

Det är mycket resande just nu. Cissi är i Paris med skolan och Henrik är på väg ner i Tyskland med ett gäng kompisar för att hälsa på ytterligare en kompis som bor tillfälligt i södra Tyskland.

Det har varit rätt stökigt och rörigt här hemma ett par dagar när först den ena sprang runt och packade och försökte få till allt praktiskt. Nästa dag var det nästa barns tur att springa runt och packa och fixa allt praktiskt för sin resa. Nu har båda kommit iväg och läget här hemma är lugnt med bara ett barn hemma.

Cissi har ju rest många gånger nu med skolan och i somras på sin praktik i Frankrike så hon börjar få en viss vana och erfarenhet. Vis av erfarenheten av hur dålig frukost det är i Frankrike så packade hon med sig grovt bröd och mjukost. Nyss fick jag SMS från henne där hon konstaterade två saker:
- Det var en mycket bra idé att ta med bröd
- En del av de andra tjejerna reste iväg med fulla väskor. De har nu insett att de inte får plats att ta med sig något extra hem. "Amatörer", enligt Cissi. Själv reser hon förstås iväg med halvtom resväska och kommer hem med full!

Medan barnen åker långt bort så åkte Mannen och jag till grannstaden och hittade (förutom en massa geocacher) ett litet berg som var helt fullt med styvmorsviol. Det var vackert! Sällan men ser så mycket violer på en gång.

Dubbla sovsäckar

Under många hajker har jag legat och frusit på natten. Inte mitt i sommaren förstås, men tidig vår och sen höst. Jag har funderat på att köpa ny sovsäck men har inte fått ihop ekvationen att ha en riktigt varm sovsäck, en att använda sommartid och en väldigt lätt som man kan bära med sig i fjällen. Det blir tre önskningar i en och det är inte helt lätt att få ihop. Men...

...nu har jag löst det mest akuta problemet. Jag fryser inte längre på vår- och höst-hajkerna. På en hajk är det oftast mer utrustning än man kan bära långt, i alla fall mer än scouterna orkar bära långt. Det innebär att packningen i princip alltid får åka bil ända fram till lägerplatsen. Då spelar det ingen roll om jag har en eller två sovsäckar med mig. Numera har jag två!

Jag har en stor gammal sovsäck som oftast inte får följa med just för att den är så stor och klumpig, men ändå inte tillräckligt varm. Nu har jag den sovsäcken utanpå min vanliga. Då blir det varmt och gosigt! Helgens hajk var den tredje som jag körde denna kombination av två sovsäckar och jag har varit varm hela nätterna. Jag sover mycket bättre!

Cykelhajk

I fredags eftermiddag samlades några scouter och några ledare för att ge sig iväg på cykelhajk.

Det mesta av packningen fick åka bil till lägerplatsen. Jag letade ändå upp våra gamla cykelväskor så slapp Martin och jag att cykla med ryggsäck. Lite extra kläder, vatten och snacks ville vi ha tillgång till under cyklingen. En karta fram på cykeln var också bra även om vi inte skulle ut på så mycket okända vägar.

Vi tog det lugnt och gjorde stopp när vi hittade något intressant eller när någon ville pausa några minuter. Just här hittade vi dessa minihästar. De var väldigt söta och scouterna klappade och tittade länge.

Efter 2,5 mils cykling kom vi fram till lägerplatsen. Då hade ledarna med bil redan kommit dit. De hade redan satt upp tälten och fått igång elden. Vilken service! Strax var tacosen stekt på muurikkan. Det smakade bra med mat. (Bilden togs på morgonen efter, då det var soligare)

Efter maten åkte ledarna med bilarna hem. Ganska snart kröp scouterna in i sitt tält och låg där och pratade. Vi ledare satt kvar runt elden och myseldade och spånade idéer inför scouthösten. Hösten låter ju långt bort, men det går fort så det känns bra att redan nu ha lite idéer på hur vi vill lägga upp det.

Scouterna var inte sugna på efterrätt. Då hade de ju behövt ta sig ut ur tältet! Vi ledare fixade i alla fall var sin banan med choklad i. Efter en stund på glöden så blir den smaskig!

På lördag morgon vaknade vi i strålande solsken. Vi kokade gröt till frukost och åt runt en försiktig brasa. Då kom vi på idén att rosta smörgåsarna och det var en riktig höjdare.

När allt var ihoppackat så laddade scouterna inför cykelturen genom att klättra i träd. Grabbar och pinnar och klätterträd, det är som magneter mellan dom. Vad i grabbars gener styr att de måste vifta med pinnar så fort de får tag i en pinne eller klättra i trädet om det är möjligt?

Även den här dagen fick det mesta av packningen åka bil. Vi packade bara med oss stormkök och mat för lunchen, frukt, vatten och något klädesplagg.

Solen lyste på oss under hela hemvägen. Halva vägen cyklade vi utmed Göta kanal. Vid Bergs slussar lagade vi lunch och sedan cyklade vi den sista milen hem. Att cykla 2,5 mil per dag i två dagar är kanske inte en jätteutmaning, men alldeles lagom för dessa grabbar. Lagom långt för att det blir lite kämpigt, men inte så jobbigt att det skrämmer någon.

Ett mål med hajken var att ha en hajk som barnen inte behövde skjutsas till. Lägerplatsen skulle vara en plats vi kunde ta oss till själva på ett eller annat sätt. Denna gång blev det med cykel. Av praktiska själ fuskade vi lite och transporterade packningen med bil. Det gick ju ändå åt en del nattpackning eftersom det fortfarande är ganska kallt på natten. Hajken blev lyckad och vi är sugna på fler kortutflykter av liknande slag. Vi får väl se vad hösten bjuder på.

Blomkålsoppa

I går när jag kom hem från jobbet fanns det, naturligtvis, ingen mat lagad. Det gör inte det hos oss om inte jag har styrt upp, eller möjligen om dottern har fått ett ryck.

Det var bara jag och Henrik hemma. Han röstade för pannkakor. Det är helt ok med pannkakor någon gång, men jag äter gärna lite soppa först. I kylen fanns nästan ett helt blomkålshuvud så jag googlade på blomkålssoppa. Det lät ju inte svårt och inte tog det så lång tid heller.

Jag slängde ihop soppan och den blev jättegod. Jag har bara ätit blomkålsoppa gjord på pulver förut och det är inte samma sak.

Efter en liten stund kom Martin hem. Vad är det för soppa, undrade han. Trots att jag erbjudit annan mat som fanns som rester så tog han en tallrik soppa. Han som knappt äter blomkål! Han åt och började undra vad den innehöll. Jag satt förvånad över att han åt soppan. Efter en liten stund förstod jag att han hade tänkt fel. När jag sa blomkål tänkte han på broccoli. Då förstod jag varför han valt att äta soppan. Å andra sidan hindrade inte det att han tog en portion till!

Så här gjorde jag ungefär:

1/2 gul lök
1 klyfta vitlök
nästan ett helt blomkålshuvud (av ganska stor modell)
1 liter vatten och mjölk (1 liter totalt)
2 buljongtärningar

Den hackade löken fick fräsa lite i grytan. Sedan i med blomkålsbuketter, vätska och buljongtärningar. Koka allt i ca 12 minuter och mixa sedan. Smaka av med lite pressad citron, vitpeppar och salt.

Jan Bylund och Mattias Lundberg: Den lyckliga pessimisten

Denna gången i bokcirkeln valde vi inte en skönlitterär bok. Det blev i stället en av alla självhjälpsböcker, men en som går tvärt emot alla optimistkonsulter och optimistböcker. Den lyckliga pessimisten av Jan Bylund och Mattias Lundberg handlar om varför negativt tänkande är positivt.

Boken beskriver hur det i olika situationer är mindre bra att vara för optimistisk. Det är inte bra att i alla lägen tänka att det ordnar sig, det där fixar jag/vi. Det kan vara bättre att vara pessimistisk och fundera på vad som kan gå fel och vara förberedd på det. Det måste ju inte gå fel, men om det gör det så är det bra att ha tänkt tanken i förväg. 

Grundtanken är väldigt intressant och det finns en del poänger i boken, men det mesta hade kunnat sägas i ett kåseri i en tidning. Boken tar upp många exempel med lite olika vinkling. Exempel är bra för att göra det tydligt, men till slut känns det som att det blir exempel på exempel utan röd tråd. 

Boken var alltså halvbra, men det gav en bra och intressant diskussion. Det är ju också en viktig poäng i en bokcirkel.