Suzanne Collins: Hungerspelen

Hungerspelen eller The Hunger Games av Suzanne Collins, den boken har det pratats mycket om. Dottern har läst den och jag har tänkt att det är en ungdomsbok. Sedan har jag hört fler och fler vuxna som läst den och tyckt att den varit riktigt bra.

Denna sommaren planerade jag att läsa en eller flera böcker på engelska för att öva språket. Då bör det inte vara för svår bok så att det ger för mycket motstånd så att jag tröttnar. Cissi läste Hungerspelen på engelska och sa att den var lättläst. Allt detta sammantaget gjorde att jag gav boken en chans, och det ångrar jag inte.

Boken utspelar sig i en alternativ värld där det finns tolv distrikt som styrs av samma högre makt. Varje år skickas två barn från varje distrikt att delta i hungerspelen. Hungerspelen är en tv-sänd tävling där barnen skickas ut i naturen eller något slags uppbyggd miljö för att överleva. Den som är sist kvar när övriga har dött vinner det årets spel och belönas rikligt. Detta låter som en otäck handling och visst är det det på ett sätt men ändå är det en väldigt intressant bok om de olika personernas karaktärer som jag hade svårt att slita mig från.

Boken är skriven på lättläst engelska så det blev en lagom nivå för mig. Jag grips sällan av böcker sådär så att jag inte kan sluta läsa, men denna var lite svår att lägga ifrån sig. Just nu pausar jag och läser lite annat, men snart ska jag hugga in på del två av The Hunger Games.

Semesterångest

Första semesterveckan avklarad. Det har varit en bra vecka med några kortare kajakutflykter, bullbakning, jordgubbsplockning, läst Hungerspelen (mer om den en annan dag), handlat lite tyg och pysselmaterial (mer om det också senare) och besökt min kusin (Fantastiskt roligt!).

Allt det där låter ju perfekt och det har varit en bra vecka, men ändå tycker jag att första semesterveckan är psykiskt jobbig. Jag går hela tiden med oron över hur jag ska bete mig för att det ska bli en perfekt semester. När jag slappar så känner jag att jag borde göra saker och när jag gör saker så känns det som att jag borde slappa. Hur gör man för att alla i familjen ska få en perfekt sommar? Hur gör man för att njuta maximalt av sommaren och semestern? Jag får helt enkelt prestationsångest, när jag borde njuta av ledigheten.

En skillnad i år är att jag kände "det här känner jag igen och det kommer att gå över". Det känns i alla fall lite lättare då jag vet att det kommer att gå över, även om det är svårt att ta in. Nu har första semesterveckan passerat och nu börjar det kännas bättre, så nu ska jag njuta!

Frukostfrallor

Jag har gjort försök flera gånger att baka färska frallor till frukosten. Jag har provat olika metoder och recept. En del går ut på att forma frallorna på kvällen och sedan lyckas få in plåten i kylskåpet. Inte helt lätt! I andra recept ska man göra degen på kvällen innan och sedan både baka ut, jäsa och grädda på morgonen. Då hinner jag ju svälta innan brödet blir färdigt.

Till i morse bakade jag enligt ett nytt recept som jag hittade i ICA:s tidning Buffé och det blev riktigt bra. Jag rörde lätt ihop degen i går kväll. I morse satte jag på ugnen och under tiden som den blev varm skar jag till frallorna. De skulle knådas så lite som möjligt så det var bara att lägga på plåten. När ugnen var varm så gräddades dom i 20 minuter. Det tog alltså inte mer än en halvtimme att få till frukosten. Det är helt ok när det är semester och resultatet är färska frukostfrallor.

Frukostfrallor
1/4 paket jäst (jag läste viss fel och tog 1/2 paket och det gick ju bra)
5 dl kallt vatten
5 dl rågsikt
7 dl vetemjöl special
1 tsk salt (knappt)
1 msk olja
1 msk socker

På kvällen:
Rör ut jästen i vattnet. Rör sedan i resten av ingredienserna. Degen blir ganska kladdig. Täck med en handduk och ställ i kylen.
På morgonen:
Sätt ugnen på 225 grader. Stjälp upp degen på väl mjölat bord. Dela i 16-20 bitar. Lägg bitarna på bakpapper på en plåt. Grädda 20-25 minuter.

Uteritt på islandshästar

Igår gjorde jag något jag aldrig gjort förut. Jag satt på en häst och red. Jag kanske har suttit på en ponny som liten och blivit ledd runt en liten sväng. Det räknas liksom inte som att rida. Nu skulle jag sitta på hästen och styra den själv. Som tur är så är det islandshästar som inte är så höga.

Det var Cissi och jag och ytterligare tre vänner till oss. Flera var ganska ovana och ett par hade ridit ganska mycket. Först började vi med att göra i ordning hästarna. Sedan fick vi en kort introduktion inne i ridhuset. Vi provade några varv runt med att starta, stanna och tölta. Det gick bra. Hästen förstod lika bra som jag vad den skulle göra så jag behövde inte göra så mycket mer än hålla balansen.

Sedan red vi ut på grusvägar och på en liten stig i skogen. Det var häftigt att rida mitt bland träd och björksly. Både min och Cissis häst gillade att äta av bladen här och där. Jag kan ju förstå hästarna. Det är klart att det är svårt att gå förbi de gröna goda bladen som växer precis bredvid.

På tillbakavägen började det kännas mer vant att sitta på hästryggen och att styra lite grann. Hästen hade ju full koll på vad den skulle göra så jag kunde nog gjort hur som helst även om jag försökte att göra rätt.
Det sägs att islandshästar går mjukt och inte skumpar så mycket, men jag tyckte att det räckte. Jag var helt öm i baken och insidan av låren värkte. Det var inte roligt att sätta sig på cykelsadeln idag. Den trycker tydligen på samma muskler.

Det var kul att rida, men jag kommer inte att bli hästbiten. En hund kan man ju kela och gosa med, men en häst? Hur som helst kan det säkert bli någon mer sån här tillfällig tur på någon timme.

Glasstradition

Varje sommar, ofta tidigare än så här, åker vi till Smultronstället i Söderköping tillsammans med svärföräldrarna. Smultronstället är ett riktigt smultronställe. Det är en glassrestaurang som ligger precis vid Göta Kanal.

Ofta är det lång kö för att komma in, men idag var det ingen kö alls. Kan bero på att det kom en regnskur strax innan vi kom dit. Även om det inte är kö så väntar man vid entrén tills man blir visad till ett bord. Man får var sin meny att bläddra i och dregla över. Detta är nästan höjdpunkten på besöket, att försöka välja ut den godaste och bästa glassen. Menyn består av en pärm med bilder på alla fantasifulla uppläggningar. Man bläddrar fram och tillbaka och stoppar in fingrar vid de tänkbara alternativen. Ganska snart tar fingrarna slut och man får ta ett varv till och gallra. Sedan gäller det att slutligen bestämma sig och det är inte lätt.

Det är bra om det inte är för varmt. Då smälter inte glassen så fort och man har en chans att hinna äta upp, om man orkar!

Sen gäller det att vänta med att äta tills alla hunnit fota alla kreationer!

Snart, snart dags att börja äta!

Jag tittade i gamla fotoalbum (Ni vet sådana där man hade förr, innan alla foton bara samlas i en hög på datorn) och hittade foton från 1993. Det är nog så att vi gjort denna utflykt varje år sedan 1993. Det kan man kalla glasstradition!

Mikael Niemi: Fallvatten

Denna boken har jag varit sugen på att läsa ett längre tag. Jag gillar böcker som utspelar sig i Norrland och ville därför läsa boken för miljöns skull, men också för den spännande och skrämmande tanken att en sån katastrof verkligen skulle kunna inträffa på riktigt.

Mikael Niemi beskriver i Fallvatten vad som händer den dagen en kraftverksdam i Lule älv brister. I älven ligger flera dammar på rad och katastrofen blir otroligt stor. Hela byar och landskap spolas bort.

Boken följer några olika personer, om hur deras timmar blir då översvämningsvattnet tar sig ner för floden. Det är intressant hur personerna reagerar i krissituationer och kan tänka sig att göra saker som de säkert inte ens trodde själva att de skulle göra. Boken ger ingen helhetsbild av situationen utan man får situationen beskriven utifrån de olika personernas upplevelse.

Jag tycker boken var intressant och gav en tankeställare om att vi människor inte kan bestämma hur naturen ska uppföra sig. På ett sätt tycker jag att det är synd att boken slutar mitt i eländet, å andra sidan hade det nog inte tillfört boken något om den även innehållit en massa om hur det gick sedan. Då hade det blivit en annan sorts bok.

Mo Yan: Det röda fältet

Tanken med bloggen är ju att jag ska skriva lite om böckerna jag läser. Det har det inte blivit mycket av på senaste tiden. Jag tänkte nu ta igen lite av det och åtminstone skriva kort om några av böckerna jag läst på sista tiden.

I vår bokcirkel har vi som tradition att läsa något av nobelpristagaren. Vi har som krav att böckerna vi läser ska finnas som pocket, för att det inte ska bli för dyrt. Därför dröjer det ibland ett tag innan nobelpristagaren blir läst.

Det röda fältet av MoYan började jag läsa när vi satt på planet på väg till japan. Det blev lite förvirrat eftersom boken utspelar sig i Kina under kriget mot Japan. Japanerna är alltså de onda i boken. Detta kändes så konstigt när vi var där för att besöka Japanerna.

Boken utspelar sig i författarens hemtrakter där det röda sädeslaget sorghumen växer på fälten. Sådana röda fält verkar finnas överallt för de förekommer hela tiden. De är bra att gömma sig i. Boken är en släktkrönika där jag ibland retade mig på att det skrevs om min far, farmor osv. men det kom liksom aldrig fram till berättaren själv. Det handlar mest om hennes far och hans uppväxt under kriget mot Japan.

För att vara en nobelpristagare var boken lättläst, men den känns lite onödigt tjock. Kriget och dess massaker beskrivs mycket ingående, med mer slaskiga och blodiga detaljer än vad jag behöver.  Jag kan inte säga att det är en jättebra bok som måste läsas men det är kul att ha läst även förra årets nobelpristagare.