Att släppa taget

Är det vettigt att ett barn på nio år åker tunnelbana självt? Diskussionen pågår på aftonbladet.
Hur ska man kunna svara på den frågan? Det beror ju på så mycket; hur nioåringen är, när på dygnet det är, vilken sträcka det är, om nioåringen är van vid att åka tunnelbana osv.

Det är svårt att veta när man kan/bör/ska släppa barnen. Man måste ju ta det stegvis. Bara för att jag skulle föredra att dom alltid var hemma så att jag kan ha koll så är ju inte det vettigt och det är nyttigt för alla att släppa taget. Jag vill ju ha självständiga barn och då måste dom ju träna.

Martin, 6 år, har senaste månaden gått själv till skolan. Visst tänker jag på trafiken och vill helst låsa in honom, men då lär han sig ju aldrig. Däremot får han inte cykla själv. Där går min gräns just nu. Martin tycker att det är jätteorättvist eftersom kompisen får cykla själv.

Idag är Cissi, 12 år, och badar med en kompis. Jag tycker inte om det, men varför skulle jag säga nej? Jag vet att hon simmar hur bra som helst. Jag vet att hon och kompisen sköter sig. Dom fixar det ju!

Henrik var men kanske 8år och vi hade det lite knöligt att få ihop eftermiddagarna. Jag beklagade mig för mamma. Hon kom då med den enkla lösningen att ge honom en egen nyckel. Det hade tydligen jag i den åldern. Det gäller att inse att det är dags att släppa taget och lita på barnen.

Om barnen inte vänjer sig så blir det jobbigt för dom. För ett tag sedan hade Martin en kompis hemma. De lekte lugnt och jag behövde åka en snabbis till Ica, två minuter bort. Cecilia var hemma så dom var inte helt själva, men kompisen blev jättenervös när jag sa att jag skulle åka till Ica i några minuter. Det slutade med att jag fick övertala Cissi att handla vad det nu var. Med andra kompisar går det jättebra att lämna dom en kort stund och jag vet att dom kompisarnas föräldrar gör lika dant.

Ibland löser det sig av sig självt om man släpper taget bit för bit men ibland är det svårt att avgöra vad som är "rätt". Ofta är det nog vi curlingföräldrar som mår sämst när vi ska släppa taget, men efteråt är det väldigt skönt när barnen fixar saker själva.

Andra bloggar om: curlingföräldrar

Gunilla Bergensten: Familjens projektledare säger upp sig

Nu har jag letat över allt i vårt hus, men inte hittat varken mikrofoner eller spionkameror. Hur kan någon då skriva en bok om vårt förhållande och vår familj. Namnen var utbytta och enstaka scener var ändrade, men annars stämde det allra mesta med hur det är hemma hos oss. Otäckt likt i stora delar, tydligen utan bevakning.

Boken jag läst är Familjens projektledare säger upp sig skriven av Gunilla Bergensten. Ur förordet:

Det talas mycket om att vi curlar för våra barn. Men det är väl inget emot
det sopande som vi kvinnor dagligen utför framför barnens pappor. Jag håller banan så blank åt min man att han formligen glider genom vardagen. Är det rimligt? Varför håller jag på så här? Men mest av allt undrar jag: Varför kan inte min man hantera familjelogistiken?

Boken är skriven för alla kvinnor som älskar sina män men som är trötta på att vara familjens projektledare. Bitvis var boken fascinerande att läsa eftersom Gunilla satt ord på just den frustration som jag känner ibland. Det känns så skönt att veta att jag inte är ensam med denna rollen. Men bitvis var boken jobbig att läsa för jag blir så frustrerad att det kan vara så här ojämlikt. Varför?

Med risk för att generalisera för mycket så hur jämlikt man än delar på arbetet i en familj så är det kvinnan som sköter planeringen och framförhållningen i familjelogistiken. För vem är det som ser till att det blir presenter köpta, vem ser till att gympapåsen kommer med till skolan, vem inser att det snart är vår och alltså dags att köpa sandaler, vem fyller i semesterlappen till skolan, vem inser att vi inte har tid att handla i morgon utan måste göra det idag och så vidare i alla oändlighet.

Det värsta är nästan Cissis reaktion när hon läste titeln och förstod direkt vad det gällde. Hon tog boken och tyckte inte att jag skulle läsa den. Hon talade om för pappa att jag inte borde läsa den. Hon blev rädd att jag verkligen skulle säga upp mig som familjens projektledare. Kvinnans roll fastställs inte vid giftermålet eller då barnen kommer. Den är uppgjord långt innan dess och redan i 12-årsåldern har man (Cissi i alla fall) insett hur det ligger till.

Boken ger ingen lösning på problematiken men med en blandning av blodigt allvar och humor så är den absolut läsvärd. Den ger många tankeställare i alla fall. Jag får väl försiktigt dela ut tydliga uppgifter för att lätta på min tankebörda. Visst borde även en man, med elektronisk kalender, klara av att se till att barnen får gympapåsar med sig på rätt veckodagar. Värt ett försök efter sommarlovet.

Andra bloggar om: Familjens projektledare säger upp sig, Gunilla Bergensten, böcker, curlingföräldrar