När jag började springa för knappt två år sedan (efter många års uppehåll) så ville jag inte ha någon musik i öronen. Jag ville njuta av naturens ljud och jag ville höra vad som hände runt omkring mig.
Under våren när rundorna blev fler och längre så var det skönt med musik ibland som omväxling. Det blev lätt tråkigt annars. Är det tråkigt så springer jag inget bra. Att lyssna på gammal 80-talspop blandat med en del nyare favoriter funkade bra.
På senare tid har det blivit musik nästan varje gång, men nu har jag även provat att springa till sommarpratare. Jag laddar ner dom till mp3-spelaren. Då blir det versionen som är nästan utan musik. Det har visat sig att det går minst lika bra att springa till prat. Tankarna flyger iväg och jag tänker inte på att det är jobbigt att springa, inte lika mycket i alla fall.
En dag sprang jag till Ulf Brunnbergs pratande. Han räckte hela rundan på drygt 9 kilometer. Förra gången sprang jag till Nanne Grönvalls prat. Det var riktigt bra. Dessutom valde hon bra musik med go i. Trots att jag bara fick höra små snuttar av musiken så ökade jag nog tempot varje gång det kom en bra låt. Idag skulle jag springa lite kortare med lite varierande tempo. Då tyckte jag att musik borde passa bättre än prat, men jag saknade pratet.
Det är tur att jag inte är sämre än att jag kan ändra mig. Från tystnad, till musik ibland, till mer musik och till sommarpratare. Vad kommer sen?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Jag kör också med sommarpratare nu! Det är superbra tycker jag :) Mycket tankar som far. Ibland kan jag bli okoncentrerad på pratet dock, och hänger inte med. Mina tankar gillar att flyta runt!
Skicka en kommentar