Hur kan barn vara så olika? Jag fascineras gång på gång hur mina tre barn har kunnat bli så olika, trots någorlunda likadan uppfostran.
Nummer ett är grymt lik mig som jag var som barn och tonåring. Försiktig inför nyheter, vill inte sticka ut, har ett fåtal men bra kompisar och är gärna hemma med mamma och pappa. Pratar inte i onödan, men kan vara förtrolig och pratsam på tu man hand. Lite sysslolös utan något riktigt fritidsintresse (förutom tv-spelen). Han hänger gärna med när vi hittar på något.
Nummer två har inte fått mycket av mina gener (förutom dom krökta tårna). Klär sig gärna i utstickande kläder. Hon hade nyligen svårt att hitta skor för det fanns inga som var tillräckligt udda! Det är många olika kompisar och söker gärna nya kontakter. Inte en tyst sekund och det ska hända saker hela tiden och allt ska hända NU. Inte alltid helt lätt att hänga med i hennes tempo, men hon är en frisk fläkt som alltid piggar upp.
Så har vi trean som är väldigt självständig och bestämd. Har han bestämt sig för något så är det så. Har lätt för att hitta kompisar, men väljer med omsorg vilka han vill umgås med. Han kan koppla av långa stunder med serietidningar och konstruerar gärna legobyggen eller spel. Han vill styra sin tid själv och tycker inte om när vi hittar på något. Vi har mutat med honom för att få med honom på bio och annat som han efteråt kan säga att det faktiskt var roligt.
Jag säger inte att det ena eller andra är bättre eller sämre. Alla har sina starka och svaga sidor. Jag kan bara inte låta bli att faschineras av hur olika dom är. Det är skillnad på killar och tjejer, men jag tror att platsen i syskonskaran och personligheten från början påverkar betydligt mer.
Att vara förälder är en himla balansgång; en ska puschas, en ska bromsas och en ska trugas. Det ska göras vid rätt tillfällen och i lagom mängd. Det är nya utmaningar hela tiden men det gamla slitna uttrycket "små barn små bekymmer, stora barn stora bekymmer" stämmer så bra även om jag skulle vilja byta ut ordet bekymmer mot beslut för allt är inte bekymmer men det är många beslut att fatta.
Andra bloggar om: föräldrar, föräldrarollen, syskon, barn, familjeliv
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Jag tror att det är så i de flesta familjer att syskonen är väldigt olika personligheter. Jag tror även att du har rätt att platsen i syskonskaran spelar roll. Även om man som förälder behandlar de så lika som möjligt så blir det nog lite olika i alla fall, beroende just på det här när barnen dök upp i familjen.
Den första ängslas man över och är osäker som förälder. Det måste ju påverka en hel del. Nästa barn är man lite säkrare inför och vet lite mer hur man ska bete sig. När trean kommer så har man inte lika mycket tid utan mycket går mer på rutin. Då finns ju även äldre syskon med som bestämmer och/eller skämmer bort trean. Dessutom har vi ju det här med personligheter.
Att vara förälder är det svåraste och viktigaste arbete som vi har. Dessutom är det livslångt har jag upptäckt. Man är förälder även när de fyllt trettio och trettiotre, som det är i mitt fall. Visserligen inte längre så aktiv men ändock förälder......:-)
Skicka en kommentar