Ingen blodgivare

I många år har min man tjatat på mig att bli blodgivare. Jag tycker att det är viktigt och ett enkelt sätt att hjälpa till på men jag tycker inte om att bli stucken och jag tycker blodpåsarna ser läskiga ut. Sista året har jag dock samlat mod och kraft.

För några månader sedan när blodbussen stod på andra sidan gatan från jobbet så gick jag dit. Lunchstängt!

Idag gjorde jag ett nytt försök. Denna gången blev jag insläppt. Hon som tog emot tyckte att det vore bra att kolla att jag har några kärl att sticka i innan jag började fylla i en massa papper. Hon letade på båda armarna och tog hjälp av en till, men de hittade inga blodådror att sticka i. Vilken tur tänkte jag inom mig, men lite synd när jag nu samlat så mycket mod. Jag har i alla fall gjort vad jag kan för att försöka hjälpa till.

Jag är i alla fall anmäld till donationsregistret så någon medmänniska kanske får glädje av min kropp ändå någon gång. Inget man vill hoppas på, men jag har gjort vad jag kan där också.