fredag 12 maj 2017

Orientering v.s. lokalsinne

I tonåren höll jag på med orientering. Jag var riktigt bra på själva orienteringen, att läsa kartan. Jag var inte så snabb på att springa så det blev inga stora framgångar. Så småningom slutade jag med orienteringsträningen, men jag tycker fortfarande att själva kartläsandet är roligt.

Härom dagen lyssnade jag på podcasten Husky där en av världens bästa orienterare just nu intervjuades. Hon heter Tove Alexandersson. Kul att lyssna på en lång intervju om orientering som väckte mycket igenkännande. Mitt i intervjun berättar Tove hur hon har så dåligt lokalsinne och inte klarar sig utan karta i nya miljöer.

Hör orienteringsförmåga och dåligt lokalsinne ihop? Jag har också otroligt dåligt lokalsinne. Jag har kartminne så om jag tittat på en karta så kan jag ha koll på var jag är även om jag inte har kartan till hands. Har jag inte tittat på en karta i förväg så hittar jag aldrig tillbaka till bilen i en ny stad. Jag har till och med irrat bort mig i en möbelaffär. Ska be att få en karta över affären nästa gång jag går in i en stor affär.

Man kanske inte kan dra så stora slutsatser av två mätpunkter, mig och Tove Alexandersson, men det var en intressant liknelse att fundera över. Vilket är hönan och ägget? Får man dåligt lokalsinne av att vänja sig vid att ha en karta eller blir man av nödvändighet bra på att läsa kartan för att man saknar lokalsinne?

Inga kommentarer: