Utvecklingssamtal

Jag har aldrig gillat utvecklingssamtal. När jag gick i grundskolan tyckte jag att det var jättejobbigt att sitta och lyssna på vad fröken sa, även om det mesta var positiva saker. Med åren så har den biten blivit bättre. Utvecklingssamtal på ett jobb är ju mer ett givande och tagande än vad det var i skolan.

Många av samtalen på mina arbetsplatser tycker jag ändå har blivit lite krystade. Man måste få fram kortsiktiga och långsiktiga mål. Man måste fylla i diverse konstiga samtalsmallar som omöjligt kan passa för alla medarbetare på en arbetsplats. Man ska klämma in sig i en mall för att kunna jämföras med andra. Alla måste ha stora ambitioner.

Idag hade jag samtal med min nuvarande chef. Jag hade förberett, som jag brukar göra, genom att fundera och anteckna en del. Det blev ett jättebra samtal. Vi bollade och fick ihop bra och meningsfulla mål för det närmaste året. Inget krav på att fylla i var enda rad i mallen, för allt passar inte på mig och min yrkesroll.

Jag fick fram vad jag ville ha sagt och vad jag vill jobba med, vilket ibland kan vara lite luddigt. Tillsammans omvandlade vi det till ganska konkreta mål. Nu känner jag att det finns en plan för mig, trots att jag inte har som mål att göra karriär. Så skönt med en chef som förstår att man kan ha ambitioner, bidra och känna sig nöjd utan att klättra på karriärsstegen.

Jag funderade efteråt på varför det gick så bra på just detta samtalet. Är det för att jag hittat rätt chef? Är det för att detta företaget ser annorlunda på utvecklingssamtalen? Eller kan det vara så att jag ha mognat och kommit till en del personliga insikter?
Jag tror på en kombination av det första och tredje, och kombinerat med att detta jobbet i grunden nog passar mig bättre än det förra. Intressant att jag äntligen kan må bra av ett utvecklingssamtal!