lördag 25 maj 2013

20 år och en månad

I går var det en månad sedan vi firade 20-årig bröllopsdag. Då börjar det bli dags att få till ett svar på frågan som jag fick då. Jasmins fråga lyder:

Kan inte du snälla skriva ett inlägg om dina erfarenheter inom relationer? Typ vad skulle du ge för konkreta råd för nygifta par?

Detta är en jättesvår fråga. Jag känner mig inte alls som någon äktenskapsexpert och inte lever jag i ett 100% perfekt förhållande heller, om sånna ens finns.

Vi har inte följt några böcker och råd. Vi har somnat osams, vi har bråkat, vi har inte pratat ut om allt, men det fungerar ändå. Det viktigaste är att inse att även om man är kär från början så kommer inte resten av livet ihop att vara rosenskimrande och gyllene. Kärleken kommer att gå upp och ner i längre och kortare perioder. Så är det säkert hos alla.

Vad har vi då som är bra?
Vi har samma grundsyn på familjelivet och pengar. Det känns skönt för då drar vi åt samma håll även om vi naturligtvis kan ha olika åsikter om enskilda saker.
Att göra saker tillsammans tror jag är jätteviktigt. Naturligtvis finns det också utrymme för att göra saker var för sig, men man behöver gemensamma intressen. Det håller ihop hela familjen. Från början hade vi inte riktigt samma intressen. Då var det studentlivet som var gemensamt. Senare har vi utvecklat gemensamma intressen i familjespel och i naturen med tex.geocaching. Just nu har vi också träningen som ett gemensamt  intresse. Ett tips till andra par kan vara att försöka skaffa gemensamma intressen. Våga prova det som den andra tycker är kul. Du kanske inte tycker att det är det roligaste i världen, men det kanske kan vara kul att göra det tillsammans. Och alla intressen går ju att anpassa på olika sätt. Till slut kanske ni möts på mitten. 


Det är tuffa år när barnen är små och allt ska gå ihop, det så kallade livspusslet. Då är det superbra om man kan få hjälp av föräldrar så att det blir luckor för att vara bara vuxna. Jag tycker att det varit jättevärdefullt att få ett par timmar någon vardagskväll tillsammans. Sedan spelar det inte så stor roll om vi handlat, gått på föräldramöte eller suttit på restaurang. Det är ändå skönt att komma ifrån vardagen och slippa nattningen och sånt för en kväll. De korta tillfällena tycker jag ger lika mycket som de gånger vi kommit iväg en hel helg på tu man hand.

Det här var svårt att skriva om och jag har kanske inte kommit med så mycket nytt, men jag hoppas att det kan ge lite idéer till någon nygift. Någon annan som läser här kanske har fler tips?

4 kommentarer:

Trillingnöten sa...

Vilket bra inlagg! Vi ar ju alldeles i borjan v dessa 20 ar :) Smabarnsaren och sant. Bara snart 6 ar som gifta sa annu har jag inga konkreta rad. Mer an att inse att det faktiskt ar ett hart jobb att vara gift. Att man maste inse att det inte alltid ar en dans pa rosor...

En bok om dagen sa...

Kloka råd! Jag håller med!
Fast jag tycker också att man inte ska vara rädd för att odla sitt eget intresse även om maken/makan inte är intresserad. Huvudsaken är att det finns en balans; tillåtande åt båda håll, och gärna nyfikenhet och positiv inställning även om intresset inte är något som fängslar en själv.
Till hösten är det vår 24:e bröllopsdag, och jag gissar att vi inte kommer att fira den på något vis. Vi är båda två urusla på datum, och ibland har vi fått leta upp ringarna för att kolla vilket datum vi gifte oss - när vi har anat att en bröllopsdag varit i faggorna. Vi har hittills alltid missat datumet och det är därför jag tänker att även den kommande dagen blir bortglömd. ;-)

Camilla sa...

Tack för de fina kommentarerna :)

Vi är också dåliga på att komma ihåg bröllopsdagar och ännu sämre på att fira dom, men denna gången kändes det bra att fira och uppmärksamma dagen lite extra.

Cicki sa...

Jag kan ju absolut inte kalla mig för expert som har en skilsmässa i bagaget. Men jag tror du är helt rätt ute i dina tankar.

Gemensamma intressen och grundsyn är nästan ett måste. Det var väl där jag och fd maken rattade fel. Vi utvecklades åt helt olika håll genom åren.

Jag och sambon har ju väldigt mycket gemensamt, men också olikheter. Tänk så trist det skulle bli annars. Vi hade det väldigt kämpigt under en tid av flera olika orsaker. Det enda vi visste var att vi ville leva tillsammans. Så vi gick i familjeterapi. Det hon började fråga oss om vad det var som gjorde att vi fastnade för varandra. Det är bra att påminna sig om det ibland, tror jag. Nu är vi inne på det fjortonde året så vi kanske också kan fira 20 år tillsammans.

Eftersom jag är till åren kommen hann jag även fira 24 år med exmaken, så man är väl inte direkt någon vindflöjel som byter karl alltför ofta.....:-)