Geocaching, varför då?

Idag har vi varit på det, numera, årliga skridskoeventet. Det är ett samarrangemang mellan friluftsfrämjandet och några geocachare i Motala. Trevligt, gemytligt och avslappnat som vanligt på dessa event. Vi träffas vid bandyplan i Motala. Vill man så kan man passa på att åka skridskor eller så kan man bara komma för att umgås och dricka glögg. Jag passade på att åka en hel del skridskor och fick även lite tekniktips av en duktig långfärdsskridskoåkare.

Det är spännande att det är så stor skillnad på Motalas geocachare och Linköpings geocachare. Om jag ska generalisera lite så är det medelålders ingenjörer, ofta ensamma grabbar som geocachar i Linköping. I Motala däremot är medelåldern högre och det är gott om mysiga gamla par som älskar friluftsliv.

Det är så härligt med dessa äldre par som har geocachingen för att hålla igång, komma ut i naturen och för att umgås med andra. Idag pratade jag med en dam som tidigare varit i så dåligt skick av någon sjukdom att hon suttit i rullstol. När hon började må lite bättre så började hon och mannen kunna geocacha. Äntligen kunde de göra något tillsammans. Först lätta cacher med bil, sedan orkade hon lite mer och lite mer. Nu orkar hon gå långa promenader i skogen, hon åkte skridskor och berättade att hon just köpt ny cykel för att kunna komma ut och geocacha.

Jag pratade även med ett annat par som just köpt nya dubbade skor för de hade slitit ut sina första par på alla geocachrundor (och en del andra promenader).

När jag är på dessa träffar så påminns jag om varför jag tycker om geocachandet. Det är för alla naturupplevelser på nya platser och för alla glada och trevliga människor som man träffar på. När jag åkte skridskor idag så kom en man ifatt mig och började prata om en av hans cacher som ligger på en ö i en liten sjö. Jag simmade ut till ön för att logga. Första försöket så hittade jag inte gömman, men andra försöket gick det bättre (och då hade jag badkläder med mig). När man har skrivit i loggboken ute i naturen så skriver man även en logg på nätet när man kommit hem. När det är lite speciella cacher så blir det ofta en liten berättelse om äventyret man varit med om. Han med cachen på ön hade skrattat gott åt mina två berättelser.

Så många tokiga, roliga och vackra äventyr vi kommit ut på tack vare denna hobby. Utan den hade jag inte klättrat högt upp i träd med klättersele, jag hade inte besökt gamla gruvor eller den nedlagda krutfabriken, jag hade inte gått kilometer efter kilometer mitt i skogen och hittat så mycket svamp, jag hade inte paddlat genom Linköpings city och kanske inte suttit och fikat i vintersolen på en ö, och inte hade jag paddlat canadensare i rörsystemet under IKEA. Jag hade inte heller bjudit på glögg mitt i skogen en sen luciakväll eller haft picknick med japaner. Bäst är ändå en serie cacher som ligger som en slinga så att det blir några kilometers vandring med fina cacher utmed vägen och när fikakorgen är med.